domingo, 17 de mayo de 2015

VISAN OM VAPENBRÖDERNA

VISAN OM VAPENBRÖDERNA
av Sandra Dermark
Februari 2013

Tillägnad alla svenskar, adliga som folkliga, med tyska anor.


I. Kommendantens barn.

Kom nu, lyss till en saga
från en tidsepok av blod,
då folk stred i mörkt ovetande
för vad de ej förstod.

Då i Küstrin an der Oder
levde en kylig kommendant
och hans lågadliga maka,
som var helt enkelt charmant.

Deras lyckliga vigsel
välsignades med barn två:
den guldlockige Gerhard
och Hedwig med ögon blå.

Han var nyss fyllda sexton,
hon ett år yngre nog,
när konung Gustav Adolf
sig in i Preussen tog.

Sin vackra, rara drottning
han höll i vänster hand,
och Eleonora gladdes åt
att se sitt fosterland.

Det katolska förbundet,
av greve Tilly lett,
tvingade kommendanten
att bli katolsk: vad skett?

Legenden om ett lejon
från midnattsolens land
blev sann när Gustav Adolf
hade stigit iland.

Han kom till Küstrins fästning
och barnens far fick ro,
befriad, men i lägret
fick de likväl få bo.

Gerhard var stark och dristig:
han blev strax officer,
medan Hedwig fick vara
drottningens fille chambrière.


II. Slaget vid Breitenfeld.

Av Preussen tog de avsked,
i Sachsen skred de in,
med mod i deras hjärtan
och hoppfullhet i sinn.

De tänkte störta kejsar’n
och göra Tyskland fritt:
envar sin egen herre,
fri att ta snabba skritt.

I fänrik Gerhards inre
fanns något mer värdigt blott:
åh, generalens dotter,
Elisabeth Charlotte!

En rent högadlig fröken,
älskad av vart befäl,
röd fläta och kloka ögon,
hon talade så väl.

En så vän mö i lägret,
liljan bland törnesnår,
i Gerhards unga hjärta
satte snart djupa spår.

För ringa för sådan svärfar,
förbisedd av sin kung,
red han främst uti striden
att segra eller dö ung.

Det var tidigt på hösten,
då skörden bragts re’n in.
Tilly stod framför Leipzig,
vred och kylig i sinn.

Den gamle veteranen,
oskuld och nykterist,
räknade ej alls med Sveriges
brigaders våld och list.

Så Gustav Adolf gav strid
på slätten vid Breitenfeld,
där många fanor tagits
och kejserliga fällts.

Lyckligt, bland de som segrat
fanns Gerhards kompani:
befordrad strax till löjtnant
skulle han, belönad, bli.

Fröjd sprids igenom lägret
och över Leipzigs slätt:
“Kurfursten på vår sida,
Tilly drar till reträtt!”

Men bland de kejserliga
några ej att flykta hann:
de var de stackars fångar
som Gustav Adolf vann.

En utav dessa, en ung en,
nästan ett gossebarn,
blev generalens page,
vid Liselotte van.

Hans hår var svart som tjära,
hans ögon som bärnsten.
Han var inte så kraftig,
men inte heller klen.

Att Hedwig älskade pagen
och blev om kinden skär
kunde hon ej borttränga:
hon var så hjärtans kär.

Hon var i ljusan låga,
han orörd som av is,
men ändå kunde förklara:
“Jag heter Alois.
Ett läger uti Flandern
fick bli mitt barndomshem,
jag är son till en hovman
som kejsarhuset känt.

Likt min far och hans svärfar,
under riksörnens våld,
på greve Tillys order
var jag en landsknekt båld.”

Hedwig blev full av tårar
över hans tragedi,
men gladdes när kung Gustav
gjorde den fången fri.

Till Rhenlandet de styrde,
det fanns ej tvivel kvar:
den store Gustav Adolf
var faktiskt oslagbar.

Gerhard blev där till löjtnant,
och Liselott hans brud:
han, i gult sidenkyller;
hon, i blå sammetsskrud.

Fältherrens vapendragare
var underofficer,
och Hedwig var hans fästmö:
kärleken växte mer.


III. Träffningen vid Lech.

Svenskarna hade tagit
nu hela Rhens öststrand:
jesuiter och noviser
fick lämna detta land.

Den store Gustav Adolf
var var dag närmare Wien,
seger lades på seger
för den svenska monarkin.

Ett lejon ifrån Norden
slogs för den rätta tron,
och tills det sista slaget
skulle han ej få ro.

Han hade ett guldblont pipskägg,
i kyllrets färg det sken,
glad blick i ljusblå ögon,
modig, ädel och ren.

Hedwig följde inte längre
med Eleonora nu,
utan med krigarhären,
som österrikarens brud.

Han var ej så katolskt lagd,
han följde lyckans bud:
att tjäna var det viktiga,
och vinningen hans gud.

Dock fick en preussisk skönhet
värma hans döda själ,
och han brydde sig mera
om Fräulein Hedwigs väl.

Vår kom, och blommor sakta
spirade upp vilt på vitt.
Vapenvilan nyss brutits,
fienden dock långt från kvitt.

Ett ringa steg från Bayern
var Sveriges härar nu:
emellan dem, där Lech
forsar ut i Donau.

Men svenskarna skulle ej
nå Bayern utan strid:
på andra sidan konfluensen
var förskansad Tilly.

I krutröken lät Gustav
flytta spångar av trä,
så hären tog sig över
till Bayern ett tu tre.

Då såg Tilly dem komma
och fattade ett beslut:
att rida själv på träbron
för att få svensken ut.

En kejserlig avdelning
utav just honom ledd
red halvvägs över spången:
fältherren var ej rädd.

Men han hann inte längre,
stackars Johann ‘t Serclaes!
Den gamle greven vacklade,
skjuten i höger knä.

Han omkom strax därefter,
av blessyren helt tärd:
så mycket för en kämpe
för tron som älskar flärd!

Kung Gustav Adolfs fältskär
satt och åderlät bredvid,
men han kunde inte göra något:
farväl, greve Tilly!

När beskedet nått kejsar’n,
från en viss bayersk ort,
kunde han ej annat göra
än att spela ett ovisst kort.

Wallenstein ifrån Friedland
skulle få härens befäl:
tystlåten och högmodig,
han hade en becksvart själ.

Lika svart hår och ögon,
med en isande blick,
få ord sa han dock skarpa,
ett lätt vemodigt skick.

I en bärstol han åkte,
kunde ej rida eller gå,
och lät avrätta envar
som ej kunde honom förstå.

Dock bland hovets jesuiter,
tog han sig mer i akt:
dessa viktigare män
såg honom med förakt.


IV. Upptakten till slaget vid Lützen.

Så fick Wallenstein fullmakt,
styrde kosan mot nord,
att kurfursten av Sachsen
få bestraffa med blod.

När den svenska krigshären
fick beskedet han sänt,
for Gustav Adolf norrut,
emot Leipzig igen.

Ett år hade passerat
se’n de lämnat Küstrin,
och våra unga syskon
förväntade att nå Wien.

Det var nu sent på hösten,
blommor dog, löven föll,
svenskarna var ej säkra
på att kurfursten höll.

Eleonora var i Erfurt,
i en präktig alkov,
fördrev tiden och oron
och om natten ej sov.

Alois och vår Gerhard
stred ihop, hand i hand:
en blond och blåögd löjtnant
med en mörk, båld sergeant.

När den ene sågs svikta,
ryckte den andre ut:
de hade räddat varandra
från ett för tidigt slut.

Sedan Lechflodens korsning
hade de delat tält,
värdshus och krus med starköl,
och blessyrer i fält.

Protestant och sydlänning,
vänskap skriven i blod,
alltid först, jämte kungen,
samma renhet och mod.

För att återta Leipzig
var det två veckor kvar.
Det hade inte än snöat,
men himlen var ej klar.

Vid en sprakande brasa
tog Gustav Adolf ut
ur bröstfickan ett brev och
ett porträtt nu till slut.

Det var en liten flicka,
med glad blick och ljust hår,
och när han läste brevet
fällde han blott en tår.

“Kära älskade fader,
när kommer du till mig?
Ska jag få en fin gåva?
Din Kristina älskar dig.”


V. Slaget vid Lützen.

En kall novembermorgon
vid Lützen innan strid,
dimman lättar så sakta,
strax lär slaget ta vid.

En ryttare med ljust hår
rider längs sin armé
när solen i öster stiger
med segerns säkerhet.

De skrider över slätten
i dis, i blod och krut.
Den impulsive ledaren
på blixtsnabb hingst står ut.

Plötsligt, det gula kyllret
med säker värja i hand
förtärs av den blå dimman,
är vilse i fiendeland.

Redan helt plötsligt träffad
och chockad uti sinn,
i högra skulderbladet,
där trängde en kula in.

Så fylls med blod hans lungor
och han faller av sin häst,
mitt i slagfältets vimmel
ska han få dö härnäst.

Till Maria Eleonora
och sin Kristina kär
flyr hans näst sista tankar
när smärtan honom tär.

En skock med tyska knektar
känner honom igen,
tar värja, kyller, smycken,
pistoler, livet än
strider att hållas uppe
när en sista explosion
för till mörker och tystnad
utan någon pardon.

När freden återvänder
spelar segern ingen roll,
för vad blev det av kung Gustav
och hans kända paroll?

Iklädd en trasig skjorta,
med livets blod bestänkt,
bland många andra soldater
ligger han: det har hänt.

Ibland de fallna räknas
Gerhard, med sårat bröst,
hans vapenbror försvunnen
och svag hans ljusa röst.

Vid slättens vissna gränser
i en bärstol ser då ut
von Wallenstein, förloraren,
på kättarkungens slut.

En galge vid hans sida,
där flera unga befäl,
“skyldiga nederlaget”,
tvingas ge upp var själ.


VI. Efter slaget vid Lützen.

I kyrkan i Weissenfels ligger en fallen hjälte,
som de få överlevande övervaka.
En svartklädd och gråtande ung kvinna träder in:
Eleonora, Gustav Adolfs maka.

I ett nära sjuktält vilar en ung officer:
vår unge löjtnant får brännvin att dricka.
Omtöcknad och sovande känner han inte alls
fältskären i hans bröst kniven sticka.

I ett sorgklätt Leipzig finns ett värdshus i ett kvarter,
snön yr och folket sjunger julesånger.
Där har regementets officerare slagit sig ner,
liksom de gjort tidigare två gånger.

Och där, i en säng, får unge krigaren besked
att hans käre härskare vid Lützen stupat.
Det gör mer ont än blessyren i hans vänstra bröst:
kungens död har hans svårmod fördjupat.

Med Gerhard förblir hans syster och hans fästemö,
som han hoppas få äkta fram till våren.
Han är ung och stark, och stämningen är glad igen:
under midvinternätterna läks såren.

Vid en lägereld i skogsbrynet, mitt i april,
blir två vackra unga av fältprästen gifta.
Stridslyckan har vänt, och Wallenstein är oslagbar,
än önskar de att en ny ätt kunna stifta.

Gerhard är ryttmästare och Liselott hans fru,
och de har fått en hel del uppleva.
Med dem följer alltid Hedwig, säker på att en gång
med sin fiancé Alois förenas.

Efter ett förlorat slag hände det fruktade:
fienden fick ta fatt i deras fana.
Regementet fick förskingras: för de unga tre
blev röveriet en livsstil och en vana.

Då kriget var det som överheten sysselsatt
kunde inget hindra de tre förskjutna:
över slagfälten och bland ruinerna drev de fram,
de stal allt vad de kunde, absoluta.


VII. Alois’ befrielse.

Vid en fästning uti Bayern
har ett läger sitt kvarter.
Skyttegravar, palissader,
en vakthavande officer.

Svenska kulor ilar hejdlöst
emot en kejserlig skans:
denna klara senvårvecka
har de rättrogna en ny chans.

Liksom vargar skymtar tyst nu
i urskogen väsen tre.
Kanske alver? Människoväsen
som ödet på avvägar drev.

Ett kanonskott mot ett bröstvärn,
en mörk fånge hoppar ut,
ej mot lägret, nej, mot skogen,
för att svimma där till slut.

Han har tovigt hår och skäggstubb,
och helt blottat är hans bröst.
Ena rövarflickan ropar:
“Alois! Mitt liv! Min tröst!”

När han kvicknat till, han svarar:
“Ja, och nu är jag äntligen fri!
Efter fyra år på fästning,
nära att dö där inuti!

Hos den Wallensteinska ätten,
på Schloss Friedland, tjänade jag,
och följde efter segerns vingar
efter många vunna slag.

En vinter, de kejserliga
intog vårt präktiga slott,
och generalen fick flykta,
ty han kejsaren förrått.

Själv flydde jag upp till norden
med hans vackra fru och mö,
som han lämnat i vådelden
att, förtärda av lågor, dö.

När vårens sol väckte grönskan,
Isabella, Thekla och jag
blev tyvärr tillfångatagna
och förblev så tills idag.”

Så hade alla nu förenats
och levde på vad de stal,
tills de kom en här för nära
och gick med i deras avtal.

Fru och fröken Wallenstein då
hade Alois redan glömt,
likväl konungen av Sverige:
hade allt de fyra drömt?

En blå fana, ner på slätten,
med tre gula kronor på?
Det var ej kronor, dock liljor:
il commence un acte nouveau!

VIII. I fransk tjänst.

Gerhard och Alois följde liljans fana.
Deras överste hette Louis-Etienne.
Han hade inget blått blod, men skämdes inte
att far hans var urmakare i Varennes.

De gick över Rhen, in i det franska riket,
till Béarn, mot södern gick deras färd.
De stred mot Habsburgarna från Kastilien,
likt wienerska släkten måna om flärd.

I Perpignan gifte sig den vackra Hedwig,
följande en katolsk ceremoni.
Dock spelade religionen ingen roll alls,
det var för kärleken som brann inuti.

Det ekade i Pyrenéernas dalar
när falkonetter och gevär gick loss.
Liljan hade bådat riksörnens nedgång
och koden för en ny tid var i sin tross.

Och vapenbröderna svek ej varandra
när de mot fiendernas kanoner red.
Samtidigt, efter trettio års förbidan,
slöt två skilda världar i Westfalen fred.

Såväl preussaren som hans högra hand hade
fått barn av var sin unga och vackra gemål.
De tänkte förena deras två ätter
i en framtid förutan hett bly och kallt stål.

Liselottes äldste son hette Hermann,
och Hedwigs äldsta dotter, Eleonora:
till minne av en omtyckt fältherre till svärfar
och en änkedrottning som ej ville förlora.


IX. Ätternas uppkomst.

Fru och fröken Wallenstein
fick frihet och gods tillbaka,
och en herre av Kaunitz’ ätt
tog änkans dotter till maka.

Två brev kom från Osnabrück
till ett värdshus i Varennes:
tre kronor på lacket var,
pappret lent och snövitt än.

Där bodde två knektfamiljer,
som efter storkrigets slut
uppförde konster på torgen
och såg rätt skickliga ut.

Detta resande sällskap
överraskades som få
när de fick veta att äntligen
kunde de neder sig slå.

Sveriges unga härskarinna,
Gustav Adolfs kloka mö,
gav bort gods och adelstitlar
till de som fick i krig ej dö.

Efter att ha sparats i årtal
av ett nordiskt sändebud
blev de i Varennes igenkända
och gick med på Kristinas bud.

I Värmland Gerhard fick ägor,
greve Ringstetten han blev,
medan Alois, som friherre,
från Dalarna till honom skrev.

De bjöd ofta in varandra
både till vardag och fest,
och i en liten sockenkyrka
ringde klockorna härnäst.

Strax från Dalarna till Värmland,
hem till svärsläkten, en vår,
flyttade en flicka med blå ögon
och sin faders svarta hår.

Eleonora och maken Hermann
fyllde Gerhards existens
med den oskuld han förlorat
i krig, brott och dekadens.

Vapenbröderna fick känna
svagare hälsa, vitt hår.
När ett slaganfall tog Gerhard
fällde Alois mången tår.

Så det unga greveparet
och deras åldriga mor
även tog del uti sorgen,
som var för dem nog för stor.


X. En karolins barndom.

Redan gamla Liselotte
hade barnbarn vid sitt knä.
Äldst var lille Gustav Adolf,
ljusa lockar, söt att se.

Lik till synes hjältekungen
med vars namn han blivit döpt,
även glad, ärlig och modig,
som i den samma form stöpt.

Han växte med fars historier
och besök från Alois,
som gav en bild utav kriget
förskönad på flera vis.

Så här växte grevesonen,
otålig, rastlös, naiv,
till en stilig ung arvinge
som ville mer av sitt liv.


XI. Gustav Adolf von und zu Ringstetten drar ut i fält.

När kriget mot Ryssland bröt ut
var han fyllda sjutton år,
och hans blå ögon glittrade när
han kysste sin släkt till vår.

Han svor “Jag skall återvända!”,
kysste farmor, mor och far,
lämnade det fredliga godset
och de kära han hade kvar.

Efter ett år var förgånget,
och herrskapet fick besked
att vid Poltava togs till fånga
deras son, som tappert stred.
Sorgen tog fru Liselotte
till sin grav och sin gemål.
Hermann och Eleonora sörjde,
men hoppades på deras son.

I ett fångläger på slätten,
löjtnant Gustav Adolf slet.
Han fick sträva för att leva,
men han svalde sin förtret.

En dag fick han se en skepnad
som han inte trodde fanns:
en ung flicka med blå ögon
och ljust hår precis som hans.

Från andra sidan staketet
vinkade hon med en varm blick
som smälte isen i hans hjärta
och försvagade hans skick.

Av den fina klädseln såg man
att hon var kommendantens tös,
och hon var likväl och hemligt
i karolinen amorös.
Resten berättar folksagan,
om hur hem till Svealand
den dristige Gustav Adolf
kom med sin Katinka i hand.







No hay comentarios:

Publicar un comentario