kaffe i hans frukostrum. Den lille hertigen låg djupt ned- 
sjunken i en stoppad länstol och läste i sin älsklingsbok, 
som handlade om hästar.
Just som han stod och slog kaffe i den lilla för- 
gyllda porslinskoppen, öppnade en betjänt dörren.
»Nu ha vi honom», sade betjänten.
»Vem är det fråga om?» sade hertigen vresigt.
Han tyckte inte om att bli avbruten, när han höll  
med viktiga saker.
»Gossen som har skjutit haren», svarade betjänten, och 
i detsamma släppte han en gosse in genom dörren.
Det var en fattig pojke om tolv, fjorton år. Han stod 
i skjortärmar och bara fötter och skalv som ett asplöv över 
hela kroppen.
»Jaså, det är du, din kanalje, som har skjutit harar  
mina marker», sade hertigen. »Vet du, att jag har rätt 
att hänga dig?»
Gossen skalv ännu mera. Knäna slogo ihop  ho- 
nom,  det smällde.
»Nåd, ers höghet! Nåd!» bad han med hopknäppta 
händer och föll  knä  golvet. »Vi hade ingenting att 
äta, varken far eller mor eller syskonen, och  
– – 
»
» tjuvsköt du!» röt hertigen. »Mördade en av mina 
egna allra fetaste harar! Men du skall komma att äta 
upp det,  du tro!»
Gossen började skrika och vråla, som om han redan 
kände repet kring halsen.

»Hängas skulle du! Hängas! Det vore icke mer än 
rätt åt dig!» skrek hertigen. »Men jag är en god man och 
en nådig herre, och du skall slippa med  
ge 
mig ridpiskan! , hör du icke? Ridpiskan?» uppre- 
pade han, då tjänaren icke rörde sig ur fläcken.
Han gick långsamt bort och tog ridpiskan ner från 
kroken, där den hängde, och räckte den åt hertigen, som 
otåligt snappade den åt sig.
 snart han hade den fast i sin vita hand reste han sig 
och började prygla den arme gossen,  slagen veno 
om honom. De föllo som en hagelskur om hans hals och 
skuldror.
Tjänaren hade blivit blodröd i ansiktet, och nu var han 
kritvit.
»Inte slå!» sade han högt och tydligt.
Hertigen såg förvånad  honom och gav sig  till att 
slå gossen med dubbel kläm.
»Inte slå!»
»Är du piskande galen!» skrek hertigen. »Vågar du ge 
mig befallningar, du tokiga lymmel!» Och nu for han 
lös  gossen med  våldsamma slag, att han föll om- 
kull  golvet. Men i detsamma var betjänten
 i ett språng 
framme emellan dem och hans ögon blixtrade, och hans 
kinder glödde. Han ryckte piskan ur handen  hertigen 
och bröt sönder den i små bitar, som han kastade  
golvet.
Hertigen hade fallit baklänges i länstolen. Hans höga
klackar slogo mot golvet som trumpinnar av ångest och 
raseri 
– – –
»Du vågar?  Du vågar lägga hand  min höga per- 
son!» ropade han. Hans röst lät  hes och hög, som  
en förkyld tuppkyckling. »Du vågar  o 
– – 
o  jag 
får ett anfall!» och  svimmade hertigen.
Men i samma ögonblick voro både tjänaren e och gos- 
sen ute genom dörren och utför trapporna. Gossen sprang 
lika fort som haren, han hade skjutit, och den andre  var i 
ett par skutt uppe  sitt lilla rum. Han rev de fina be- 
tjäntkläderna av sig och fick i en fart  sig sina gamla 
bondkläder som hängt där från den dagen han kom till 
hertigens slott, och som han alltid bevarat.  hertigen 
vaknade ur sin vanmakt och ringde  hjälp, var rymlingen 
redan djupt inne i skogarna.

Han såg alla prinsar och hertigar 
i uppror. Några av dem lade till och med handen  
svärdfästet.

Det var en uppståndelse som i en flyende här.