martes, 28 de junio de 2016

MAHOU TSUKAI REVIEW: START OF DARKNESS

Let Liz explain:

Isaac explains that he's got no male students.
Maybe
-classes are gender seggregated
-wizarding schools are seggregated (i.e. there is an all-guy school as well)

JUNE: It's a plane?
KAY: It's a pegasus!!

Yes, it's a pegasus. It's not Supergrover.




Oh, Loretta and the Little Mer-Trio were back for the arc finale ;)

..........................................................................................................................................

To break the ice, the Supplementary Mates give a rundown of the Headmaster's Seven Mysteries: pretty much "How do I even begin to explain Regina George?" style:


KAY: Why don't we discuss the Seven Mysteries of the Headmaster?

JUNE: One: his age. Just how fricking old is the Headmaster?
Two: No one has ever seen him using magic.

KAY (sinister): Three: Wherever he is, a female voice can be heard around.
(Is she referring to Cathy [the crystal ball], to Kanoko, or to someone else?)
Four: It is unusual that he prefers bitter coffee.
(In fact, the Head' relishes coffee so strong that it makes Isaac wince)

Five: he can cast an ikemen aura to which muggle girls flock.


Kanoko, for an example. She even gave him treats blushing, with her eyes shut!

Six: there is a confidential wing of the Wizarding School library to which only he has got access.

Seven: only he can open this Art Nouveau door in the campus gardens.
Beyond this door, the cour (arc) finale battle of the Headmaster and Cures vs. Dokuroxy has recently taken place.




The first things I have to say concern the cadres of the show:
Batty, Spidra, and Turtlets, just like the Eye Trio in Sailormoon SuperS (Hawkeye, Tigerseye, and Fisheye) are actually non-human animals given humanoid form. Now purified, all three have reverted.

Heart-nosed Batty <3

Spidra in her original arachnid form...

...and Turtlets as a terrapin.


Dokuroxy's true gender is revealed: it's a guy!!!
Not only is Dokuroxy confirmed to be a he, but also a former friend of the Headmaster's, corrupted and turned to the dark side.
On the Headmaster's left/sinister side, Kushe, the one who would be Dokuroxy.
He was tempted to use the Forbidden Arts, could not control such power, was struck down and left for dead... and subsequently corrupted by the dark force he had unleashed...
#StartOfDarkness

#KUSHESTARTOFDARKNESS


Friendship? No. Rather bromance.

The Headmaster and Kushe could not be closer to one another.

Then everything changed when they found out about the Linkle stones,
(Besides, currently: #All12LinklesConfirmed!!!)

Kushe detached himself from his more than best friend...

...and spent many a night studying for clues to find the Linkle stones...

...even resorting to the Forbidden Arts.

From then onwards, he would never be the same...

Dokuroxy's Dark Spellbook

Notice their hair and attire, as well as the symbolism of left and right.


And yes, one of them has got darkness powers while the other has light powers. Even their sorcerer attire contrasts.
Dokuroxy and the Headmaster are like Hamlet and Laertes, Iago and Cassio, Stalin and Trotsky...
I’ll be your foil, Laertes. In mine ignorance
your skill shall, like a star i' th' darkest night,
stick fiery off indeed.


A purified Kushe, having finally come to his senses.




Which means... we've got another corrupted good-guy-at-heart brainwashed by the Entity Behind the Man (a concept that never gets old, and that, in Pretty Cure series, has been retold left and right).

Ha-chan is also supposed to grow and become a new flower-themed green Cure in pink (the only thing missing is for her to be royalty). At last she has become a Cure and reached adolescence :)


Ha-chan's muggle name is to be revealed.
Bonus if it is:
-a plant name (Iris, Élodie, Linnéa, Primrose...)
-Hannah (homophone of "hana")

Her Precure name has been leaked since springtime as Cure Felice (Italian pronunciation, "fe-LII-che," meaning "happy").

UPDATE: Ha-chan's muggle name is finally confirmed as Kotoha Hanami (like always, I put the name in Western order, given name first). The surname sounds to me like "flowerspotting," i.e. having a springtime picnic under cherry blossoms... yet the final -mi is written with the kanji for "ocean" (花海, "flower ocean"; homophone of 花見, "flowerspotting"; both pronounced "hanami"). It's a pun, to sum it up. Her given name Kotoha (ことは) is meaningless yet a homophone of "kotoba", i.e. "word." Her full name is a reference to the language of flowers, or "hanakotoba." Which means that it's, at heart, is a string of puns.

Oh, and the Headmaster's real-life form is revealed to be a centuries-old Dumbledore- or Gandalf-like character with a wise old mentor beard to boot:
Nearly all classical-style mentors in Fictionland have got long white flowing beards.

Gecko survived the defeat and purification of Dokuroxy, so now he'll be working as right-hand lizard to this ogre guy...

This ogre guy... "Lustucru" (real name unknown)
We already got an ogre in Smile!, the dumb muscle with the convenient name of Akaoni (literally "Redogre": the Netflix English dub calls him Brute). But he was mostly the stupid fat henchman. This ogre looks far more sinister...
So can this be the Entity Behind the Man... or yet another pawn of the real-life dramatic evil in store?


Fanart of today: "Curiosity Can Kill"




viernes, 17 de junio de 2016

LE CHAT DE LA MÈRE MICHEL

This is a new post cycle on folksongs, a project that I had shelved for a long time.
Maybe it will be the theme of this year's Dermarkian advent calendar (a song for each day, except on Xmas Eve: when we get our Westeros fairytale).
LE CHAT DE LA MÈRE MICHEL
EN PASSANT POUR LA LORRAINE
MALBROUGH S'EN VA-T-EN GUERRE
VOLT EGYSZER EGY HADNAGYOCSKA
A FÜREDI ANNA-BÁLON
HA MAJD A NYARUNKNAK VÉGE
WER GEHT ZU SPÄT ZU HOFE?
30YW SONGS
I LÂGA RYTTARTORPET
DET VAR EN LÖRDAG AFTEN
HJALMAR OG HULDA
CHIVITA, CHIVITA
ALLA FIERA DELL'EST


If that's the case, here's a little tidbit in advance:


LE CHAT DE LA MÈRE MICHEL

C'est la mère Michel qui a perdu son chat
qui crie par la fenêtre à qui le lui rendra
C'est le père Lustucru
qui lui a répondu
"Allez la mère Michel vot' chat n'est pas perdu!"
Sur l'air du tra la la la
Sur l'air du tra la la la
Sur l'air du tra déridéra et tra la la

C'est la mère Michel qui lui a demandé :
"Mon chat n'est pas perdu... vous l'avez donc trouvé?"
C'est le père Lustucru
qui lui a répondu :
"Donnez une récompense, il vous sera rendu!"

Sur l'air du tra la la la
Sur l'air du tra la la la
Sur l'air du tra déridéra et tra la la


Et la mère Michel lui dit : "c'est décidé:
si vous m'rendez mon chat, vous aurez un baiser!"
et le père Lustucru
qui n'en a pas voulu
dit à la mère Michel : "vot' chat il est vendu!"

Sur l'air du tra la la la
Sur l'air du tra la la la
Sur l'air du tra déridéra et tra la la

jueves, 16 de junio de 2016

sådana, som ständigt grät över en sorg, som de inte kunde ge namn

"Åter hade hon somnat in, och åter hade hon drömt, att 
hon stod på taket av sitt hus och såg ner på den stora 
gården, som var vid som ett torg. 

Och se, gården var full av alla de människor, som voro 
vansinniga och själssjuka och besatta av onda andar. Och 
hon såg [···]  sådana, som ständigt gräto över en sorg, som 
de inte kunde ge namn, [···]Hon såg alla dessa tränga sig fram mot palatsets port, 
och de, som stodo längst framme, knackade och bultade för 
att komma in. 

Till sist öppnades dörren, och en slav trädde ut på 
tröskeln och frågade dem: 

— Vad är det, som ni åstundar? 

Då började de alla ropa och säga: 

Var är den stora profeten av Nasareth, han, som är 
sänd av Gud och som ska ge oss åter vår själ och vårt 
förstånd? 


Hon hörde, att slaven svarade dem med den likgiltigaste 
ton: 

— Det tjänar till ingenting, att ni söker den stora 
profeten. Pilatus har dödat honom. 


När detta var sagt, uppgåvo alla de vansinniga ett skri, 
som var likt ett rytande, och i sin förtvivlan 

började de sarga sig själva, så att blodet flöt på stenarna. Och 
när hon, som drömde, såg allt deras elände, började hon 
vrida sina händer och jämra sig. Och hennes egen jämmer 
hade väckt henne. 
SELMA LAGERLÖF.


This expression, sådana, som ständigt gräto över en sorg, som 
de inte kunde ge namn, [···] clearly refers to people suffering from 
depression.

Depression is incurable, it is painful, and it is painful to have a dear
family member with this condition.
My own mother, whom I have always loved so much, has been plunged
into depression by the death of her parents (a few years ago) and by menopause.
She has to take drugs. And right now, the heat of the Spanish summer sun worsens her condition.
She is also sensitive to loud sounds (I am a loud talker, so I frequently wind up hurting her 'cause I raise my voice too much when irate or excited) and to crowds.
The worst thing is that there is no cure for depression. Like Asperger's, it can be treated and appeased, but not eradicated.
In sacred texts, in fairy tales, we read of such miraculous healings. The shock comes when one learns that it's impossible within real life.


martes, 14 de junio de 2016

WHAT ARE YOU IN THE DARK?

This rhetorical question is clearly not bereft of meaning.

What are you in the dark, when all you can see is pitch black and looks exactly the same, when there is no light at all, so that no mirror gives back your face?
After all, in the reflection left is right and right is left, and letters and numbers are reversed and arranged backwards.
What is more elusive: a mirror image reflected by the light or the absence of it in the form of utter darkness?
Whoever is wise enough and, by seeing how the reflection is reversed compared to real life (left and right, letters and numbers), says of their reflection: "THIS IS NOT ME!" is wiser than the one who thinks one sees oneself in the looking glass.
Yet, in the dark, without even a spark of light, no one can see their reflection. There, there is only one's true self...

Othello is a story of the loss of identity, of what happens when we question our inner mirrors, when we discover what we are in the dark, when and where we, and our images, cannot be seen.
The tale takes place in springtime (in between freezing winter and searing summer), in an outpost community on the fringe of two great powers (the "good" republic and the "evil" empire), during a rare period of armed peace.
Just like in The Breakfast Club, in Master and Commander, in Billy Budd, in the four first Potterverse novels/films (Sorcerer's Stone through Goblet of Fire), in Alien, in The Thing, in The Finishing Stroke, or in Christie's most famous stories (And Then There Were None, Murder on the Orient Express, The Mousetrap...), the key to creating all the tension is taking a cast of diverse characters, the fewer and the more diverse the better, and lock them in a single place which they cannot leave (a fortress, a ship [whether ocean ship or starship], a boarding school, a snowed-in estate or a snowed-in train...), "crowded within narrow walls" to quote Lew Wallace. And then just watch the dynamics between them unfurl. To see how there is tension between these characters, they become suspicious, some of them are already friends or lovers, while others are complete strangers to one another... we see how bonds are forged and broken, some of them reforged and others not, we see conspiracies, even our greatest fears coming to life...
Maybe Othello was the first modern Enclosed Space story, the first huis clos story to employ the French expression, ever. (IMOHO, it IS). And there is a psychological name for this reaction to being enclosed for a long time: cabin fever.

Returning to the themes of light and darkness, left and right, and elusive reflections, on whether to prefer an elusive reflection or the true selves we are in the dark, let's talk a bit more about this question and introduce it with a little song that would surely be on a present-day Iago's playlist.
Larvae of all stages, may I perform... "The Art of the Possible!":

One has no rules,
is not precise...
One rarely acts
the same way twice...
One spurns no device
practicing the art of the possible 

One always picks
the easy fight...
One praises fools,
one smothers light,
one shifts left to right...
It's part of the art of the possible 


One always claims
mistakes were planned.
When risk is slight,
one takes one's stand,
with much sleight of hand...

It's part of the art of the possible 

One has no rules,
is not precise...
One rarely acts
the same way twice...
One spurns no device
practicing the art of the possible 


Again, we have talked before about Othello and loss of identity, on how Iago's icons --the corruption of language, drunkenness, counterfeit letters, lies, and monstrous births-- are motifs of the loss of identity.
Now, Andersen opens his Snow Queen with a short story that could as well be a standalone and a wellspring of many other stories: there is a certain magic mirror, the so-called Mirror of Truth, which only reflects the dark side of reality, lowing out what is good, true, and fair altogether. One day, this looking glass shatters, and the countless shards are scattered left and right all over the wide world. Some of them are used to make other mirrors, window panes, and spectacles... yet most of the shards are so tiny that they cannot be seen by the naked eye. These fragments enter human bodies and lodge in the victims' hearts, which then turn as cold and hard as the ice and steel used for creating the Mirror of Truth: those unfortunate people become entirely rational and bereft of emotions.
Here be the start of darkness, maybe, of the Wicked Queen in Snow White. And of Iago. A former article of mine gives the conjecture that a shard was involved as well in his case.
Like Andersen's looking-glass, Iago brings out the sinister side of those he befriends, and unlocks the worst potential within both men and women. 
Furthermore, Iago, like the frozenhearted Kai, is emotionless, cold, critical, calculating, unable to see the beauty and the goodness in his surroundings and despising positive values altogether. One may say the ensign got a shard of the Mirror of Truth, or Mirror of Reason, in his own heart as well... or that he has been a soldier since childhood, unable to be a child and forced to grow up, to fight the enemy... like the robber boy in Elspeth's Snow Queen fic:
"I have been cutting men's throats all my life, I am merciless as the winter, and I have never been a child. But maybe, with this musket and this helmet, I can go south to the Low Countries where the great kingdoms of the world are forever fighting their wars, and try my luck at being an honest soldier."
They maybe put a gun in Iago's hands at let's say 8 or 9, and he was born and bred in camp. No surprise that he envies the aristocratic, learned stripling who got the lieutenancy that should have been his by right, not merely for attaining the commission, but also for "the daily beauty in his life." It's everything about Cassio: he's good-looking, learned, well-spoken, young, with a sunny and happy aristocratic childhood devoid of hardships, as well as innocent and full of good will. In comparison, Iago himself feels that he never will be that fortunate in any way himself. This is the catalyst for the whole play. The part where the lieutenant gets drunk and furious, stripped of his reason and of his commission, as Iago looks on in schadenfreude, pretending to be well-intentioned (and getting it surprisingly right), is when the theme of loss of identity begins to pervade it all. We feel sorry for Cassio, trying to warn him not to drink anymore as Iago refills his tankard... and we're powerless as we hear one gulp after the other and watch the young officer get more and more intoxicated. Then, we have fallen under the spell of Iago, and under the spell of Shakespeare, as well... The suffering of the innocent and the irony that the wicked prosper, as well as the fact that we are powerless in front of this injustice, are themes that captivate us and tug at our heartstrings, pulling us into a maelström of keeping on watching the show from which there is no escape until the curtain falls, Cassio rules from the keep, at last forgiven yet wounded within and without (the sole survivor is broken, completely bereft of his former identity), and Iago is arrested for torture and execution... yet, somewhere in our minds, lingers the idea that, come hell or highwater, he will take to flight, and corrupt language, lie, and intoxicate others to strip them of their identity and confront them with their inner strangers elsewhere.
Sometime, surely this summer, I will present my theory "An Abundance of Jamies," according to which all the Shakespearean characters whose name is a form of James are one and the same person, Iago being one of the many personae this chameleonic character takes. Just like the Thénardiers, IMOHO, he fled Cyprus and started anew elsewhere.
Now what drew me to Othello? The leading trio of Othello, Desdemona, and Cassio, at first. A man of the world and a sheltered noblewoman, as different as night and day yet happily married, plus her learned officer childhood friend thirdwheeling. ENTER IAGO. Now reducing his motivation to "not having become the leader's right hand" is as little fleshed out as using the same words to explain why Stalin did what he did to Trotsky, or Stannis to Renly, to quote other two examples of the same scenario (Unlike Trotsky and Renly, however, Cassio survives, yet the disability Iago wrought upon him has caused his social death as a military officer). Then, I was hooked. Iago wants to shatter this idyl.
We would all of us, geeky or awkward or bookish female middle-class students, have a romance with Count Jean de Satigny, or Major Charles Eastwood, or Monsieur Gustave, or Oberyn Nymeros Martell, or Sirius Black, or someguy who is as cultured as oneself as well as a bon vivant or a man of the world. That's why I daydream, and read visual novels, and write fiction. Desdemona's two men, her childhood friend and her exotic husband, incarnate the cultured fellow and the man of the world, respectively. She has basically got one guy on each arm, one on the left and the other on the right (which middle-class European fangirl wouldn't like the prospect: the Count/Gustave/Eastwood/Jasper Whitlock for a childhood friend and Oberyn/Sirius/Lord Byron for a spouse?), and, when both of these men fall out, she tries to reconstruct the broken bridge of trust between them. Though well-intentioned, her efforts, due to miscommunication and deception, lead to the tragedy. And to nearly everyone's demise...
Now... Most renowned stories end with a happy ever after. Othello, on the other hand, begins with a happy ever after: the leading cast having everything they wished for within their reach. The war is over. Victory is theirs. Lovers are either just happily married (Othello and Desdemona) or about to tie the knot (Cassio and Bianca). It's springtime, the sun is shining, songbirds are chirping, flowers are in bloom, a cool Mediterranean breeze has replaced the storm that wiped out the enemy...
And here they are, just seven characters: the grizzled self-made outsider, the prim and proper ojou (diva/young noblewoman), the by-the-book young lieutenant, the savvy maidservant, the flirtatious tsundere coquette, the friendzoned spurned suitor, and Iago. The latter has many faces, each one meant for interacting with a person in particular, with one of the other six.
Now I would like to quote a few Yeats verses you will surely recognize (as heading for Book III of the Baratheon Saga):
"Things fall apart; the centre cannot hold;
mere anarchy is loosed upon the world,
the blood-dimmed tide is loosed, and everywhere
the ceremony of innocence is drowned;
the best lack all conviction, while the worst
are full of passionate intensity."
W. B. Yeats

Those words could apply to either Westeros, the Ringstetten Saga, Yu-Gi-Oh Zexal, Sailor Stars, DokiDoki! Precure, or any of the Enclosed Space narratives mentioned at the start of this article. As well as to Othello, of course (I will later on write my defenses of Zexal and Stars, of why I regard these seasons as my personal favourites within their respective franchises).
As I have said before, most renowned stories end with a happy ever after. Othello, on the other hand, begins with a happy ever after. Other Shakespearean tragedies do NOT. Hamlet opens with the usurper having already claimed the throne. Romeo and Juliet, with a Montague-Capulet brawl. The Scottish tragedy, with the war already ongoing. King Lear, with the old ruler about to abdicate and asking his three daughters how much they love him, clarifying that the two eldest are snakes and Cordelia is the pure-hearted one, who is subsequently driven into exile. By contrast, Othello opens with everything going right as rain, peachy keen, and Iago as the friendly faithful servant stage left. Then, WHAM.
Like Ty Lee disabling her opponents by swiftly and deftly hitting their acupressure points, Iago contrives to strike, one by one, their softest spots.
If I have mentioned Billy Budd, another story about military officers "crowded within narrow walls" (though on a clipper rather than in a fortress) rife with homoerotic tension, it is not by chance. The titular character is the ranker version of Cassio, the captain is the aristocratic version of Othello, and the villain, non-com officer Claggart, is Iago 2.0 (basically, Iago with the serial numbers filed off). There are no female characters: the closest there is is Budd, the fair and blue-eyed bishónen stripling who has become the commanding officer's right hand over Claggart himself.
Queer scholars agree that both Iago and Claggart are motivated by unrequited homoerotic love, of the "If I cannot have you, then nobody will" variety. Their feelings for their respective younger and more innocent comrades change from admiration to something more than friendship, then to disappointment since the younger lover is beyond their reach, then to envy and hatred.
In Zexal and Sailor Stars, there is also a lot of such subtext. The former series has got, furthermore, an Iago figure in the form of the Barian known as Vector, AKA Ray Shadows/Shingetsu. Other Barians appear within the series as soon as their arc begins and corrupt human victims of the week: first Dumon/Durbhe, Girak, and Alitho. All three reveal their Barian selves pretty quickly, yet the protagonist team, Ray's "friends" on Earth, are unaware that the new kid is an enemy fifth-columnist in their midst, as well as the villain who started it all. When Ray reveals that he has been Vector all along, WHAM. Like Iago, Hans, or Littlefinger, or Claggart, or Schneizel, or Nakago, or (insert Iago figure's name here)... One of these fellows we luuuuuuve to hate.
Sailor Stars... I could devote a whole cycle of posts to it: first to the Snow Queen story arc, then to the ThreeLights, the Galactica empire and its pursuit of starseeds, the phages, the final battle... Ditto Zexal: the Astrals and Barians and their war; the expedition into the Astral World; the struggle between the Faker faction, the Vetrix faction, and the leading cast for the number cards; the victims of the week possessed by the number cards; the Barian lords and their agenda; the reveal of who Reggie and Rio actually are... these series are as complex and layered with existential meanings as DokiDoki! and Go! Princess Precure, or Othello, or the Potterverse, or A Song of Ice and Fire. Perchance I will do it this summer.


domingo, 12 de junio de 2016

OM MIN BLANDADE HÄRKOMST

Here's another Shakespearean treat: a poem based on lines of Troilus and Cressida about what it means to be a third-culture individual (furthermore: from mixed ancestry of two enemy countries). The idea of being split into left and right halves reminds me of Il visconte dimezzato... I have adapted it to refer to my own mixed ancestry:

Om min blandade härkomst vore sâ
att jag kund' säga: den handen är kärnsvensk,
den andra sydländsk; musklerna i ett ben
frân Norden, i den andra kastilianska;
sydländsk mors blod rann i min högra kind,
nordisk fars i den vänstra: Vid Enöga!
I min sydländska hälft det skull'ej finnas
ett ställe som vid Breitenfeld och Lützen
ej ärrats av Nordens klingor och gevär.
Än har gudarna (ifall de existerar)
förbjudit att var droppe jag fâtt pâ min mors sida
skall av skandinavers vapen utgjutas.

LEFT-HANDERS AT NOBLE ACADEMY

PS. Left-handers at Noble Academy
This is a little Easter egg about Go! Princess Precure that I wanted to pop in somewhere.
The following students are confirmed to be left-handed:

Towa Akagi, née Daylight Hope (princess of the Hope Kingdom: 
ambidextrous due to her courtly education)

Shun Imagawa (aspiring swordsman)

Ranko Ichijo (aspiring pop star, ambidextrous)

Karin Akeboshi (aspiring model)

sábado, 11 de junio de 2016

RETURN TO BREITENFELD - 23RD OCTOBER 1642

RETURN TO BREITENFELD - 23RD OCTOBER 1642

A decade after the death of Gustavus Adolphus:
Christina was no longer a child, but a maiden, soon to wear the crown.
Sweden was once more a great military power.
Leipzig was once more under siege by the Imperial ranks.
And the vast plains of Breitenfeld were once more a battleground.
What happened to Torstensson and to Charles, the Queen's favourite?
What happened to Archduke Leopold and to Tilly's veterans?
This could close the circle... the circle that had been begun to draw a decade before...
Or was it a spiral, winding in a circle from Breitenfeld in 1631 to Lützen in 1632, then one decade later into another circle at Breitenfeld at 1642, then winding one more a century later under Charles XII at Altranstädt in 1706... then winding for the last time, closing the last circle, at 1813, with the clash of Bonaparte and Bernadotte in the last battle in Swedish history... The Leipzig area appears recurrently in the military history of Sweden, a story of victories and turning points reached in the Saxon hills and plains.
This is one of the windings in this spiral: the second victory at Breitenfeld.
The legacy of Gustavus and of Tilly, living on in the next generation...


20. Före slaget. 

Torstenson ensam behöll sitt 
ogenomträngliga lugn. 


Två svenske fältherrar hafva segrat fotlöse i hängbår; 
en tredje, den tappraste, förlorade i hängbår slaget 
vid Poltava. 

Fruktansvärdare i fält, större som människa, följde 
efter Johan Banér Gustaf Adolfs bäste lärjunge Lennart 
Torstenson, blixten benämnd. Huru man väntade honom 
i långa månader från våren 1641, när frukterna af 
Banérs fälttåg tycktes gifna till sköfling och den 
hufvud-lösa svenska hären falla i spillror! Allt var förberedt: 
penningar, trupper, krigsplaner. Riket tycktes hafva 
uttömt sin sista sparpenning, sin sista arm, som kunde 
umbäras vid plogen, och Torstenson kom icke. En af 
dessa förgängelsens råttor, som gnaga hjältars lifstråd, 
hade krupit ut ur Ingolstadts fuktiga fängelsehvalf och 
bitit sig där för lifstiden fast i fältherrens fot. Det stora 
kriget kommenderade marsch; gikten kommenderade 
halt. Han, som skulle segra, var själf besegrad, innan 
han fattat fältmarskalksstafven. Afundsjuke generaler 
tvistade om företrädet i rang och befäl; tygellöse lego- 
knektar tillställde myteri; uppviglare smögo sig in i
fältlägren; diplomaterne begagnade tillfället att öfverlista 
hvarandra. Alla tänkte på sig, ingen på folkens välfärd 
och stridens världshistoriska mål. Trettioåra kriget 
upplöste sig i en fejd om byte; man slogs om besittningen 
af förödda länder. 

Ett stort drag hade kvarstannat i tidens förvridna 
anlete, ett heroiskt, men upprörande drag af förvildning: 
— likgiltigheten för människolif och människolycka. 
Huru hade man icke i början upprört himmel och jord, 
när Magdeburg förstördes, när Pasewalks invånare 
nedhöggos ! Hvilka verop hade ej då uppstigit från en 
härjad by! Hvem var så afskydd, som människoslaktaren 
Götz, som mordbrännaren Holk och deras gelikar! Men 
vid detta var man nu van, och vanan förslöar. Svärdet, 
brandfacklan, utpressningen hade nu gått från land till 
land; hvem hör en klagan i ödemarker? Vid Lützen, 
säger Schiller, hade lifvet förlorat sitt värde, när den 
bäste och ädlaste icke mera fanns till. Tio år senare stod 
lifvet så i vanpris, att man tog och man miste det såsom 
man i våra dagar tager och bortkastar en cigarrett. Den 
onyttiga varan slösades bort, såsom sällan förr och 
sällan sedan. Icke så, att svärdets och kulans arbete 
skulle ha kostat mera blod, än i nyare tider. Tvärtom, 
en nyare tid har tiodubblat förstörelseredskapen och 
härarnas massor. I sextonhundratalets krig smalt lifvet 
bort, än genom utsväfningar, än genom små dråpslag, 
små olycksfall, än genom otaliga lidanden, om hvilka 
vår tid knappt har en aning. Farsoterna togo sin part, 
umbäranden togo mära. Wallenstein förde till lägret vid 
Alte Veste 60,000 man och begrof hälften som döda. 
Gallas lyckades gång efter gång, inom få månader och 
nästan utan strid, förstöra manstarka härar. Marschen 
genom ödelagda länder kostade Banér halfva hans styrka. 
En belägrad fästning var utom och inom murarna en 
öppen graf. Detta allt utan att räkna manfallet bland 
de obeväpnade. 

Till slöseriet med människolif bidrog ett egendomligt 
bruk, som nutidens krigföring längesedan bortlagt, men 
som förklaras däraf, att trettioåra krigets soldat mest 
fick sörja för sig själf så godt han förmådde. Den tyske 
soldaten medförde i fält sin hustru och sina barn, som 
hade sin plats vid trossen till ett så stort antal, att de 
stundom voro tre eller fyra gånger så många som de 
stridande själfve. Dessa soldathustrur medförde kläder 
och husgeråd; de tvättade, kokade och hushållade för 
sina män, kunde ock deltaga i deras röfverier och 
svärma som korpar öfver slagfältet efter en strid för 
att plundra de döde. Lösa kvinnor, slödder af alla slag, 
förökade trängseln. När då hären led brist på det 
nödvändiga eller blef slagen och skingrad åt alla håll, 
skingrades äfven svärmen af kvinnor och barn; en del 
undkom i elände, andra blefvo segrarens byte, mesta 
delen förgicks. — Den svenske och finske soldaten 
nödgades kvarlämna familjen hemma, men hans officer 
medförde ofta sin hustru, mera sällan ett barn. 

Ändtligen kom Torstenson i November 1641 och 
med honom ny enhet, ny kraft, nya förstärkningar. Han 
var den ende som uppfattat sin store mästares tanke, 
den ende som kände sig mäktig att föra det stora kriget. 
Hans mål, som han aldrig lämnade ur sikte, var att 
marschera så rakt som möjligt på Wien och där tvinga 
kejsaren till fred. 

Men Torstenson hade emot sig en lika tapper och 
därtill slugare motståndare. Elfva månader förgingo 
nnder marscher, belägringar, svält och mödor, innan han 
lyckades tvinga Piccolomini till ett allvarsamt fältslag.
En belägrad fästning var utom och inom murarna en 
öppen graf. Detta allt utan att räkna manfallet bland 
de obeväpnade. 

Till slöseriet med människolif bidrog ett egendomligt 
bruk, som nutidens krigföring längesedan bortlagt, men 
som förklaras däraf, att trettioåra krigets soldat mest 
fick sörja för sig själf så godt han förmådde. Den tyske 
soldaten medförde i fält sin hustru och sina barn, som 
hade sin plats vid trossen till ett så stort antal, att de 
stundom voro tre eller fyra gånger så många som de 
stridande själfve. Dessa soldathustrur medförde kläder 
och husgeråd; de tvättade, kokade och hushållade för 
sina män, kunde ock deltaga i deras röfverier och 
svärma som korpar öfver slagfältet efter en strid för 
att plundra de döde. Lösa kvinnor, slödder af alla slag, 
förökade trängseln. När då hären led brist på det 
nödvändiga eller blef slagen och skingrad åt alla håll, 
skingrades äfven svärmen af kvinnor och barn; en del 
undkom i elände, andra blefvo segrarens byte, mesta 
delen förgicks. — Den svenske och finske soldaten 
nödgades kvarlämna familjen hemma, men hans officer 
medförde ofta sin hustru, mera sällan ett barn. 

Ändtligen kom Torstenson i November 1641 och 
med honom ny enhet, ny kraft, nya förstärkningar. Han 
var den ende som uppfattat sin store mästares tanke, 
den ende som kände sig mäktig att föra det stora kriget. 
Hans mål, som han aldrig lämnade ur sikte, var att 
marschera så rakt som möjligt på Wien och där tvinga 
kejsaren till fred. 

Men Torstenson hade emot sig en lika tapper och 
därtill slugare motståndare. Elfva månader förgingo 
nnder marscher, belägringar, svält och mödor, innan han 
lyckades tvinga Piccolomini till ett allvarsamt fältslag.

Kom så en mörk oktobernatt 1642. Svenska hären 
belägrade det välbefästa Leipzig. Fältmarskalken hade 
sent på kvällen sammankallat ett krigsråd till 
högkvarteret i byn Straussenhäuser för att öfverlägga om 
belägringen och möjligheten af en stormning. 
Närvarande voro svenska härens främste och mest frejdade 
fältherrar: Torstensons närmaste man, den barske 
riks-fälttygmästaren Johan Lilliehöök med sin fårade panna 
och sina stora skarpa grå ögon — mästaren i det lilla 
kriget, den tappre och roflystne brandenburgaren Hans 
Kristofer von Königsmark — den blåögde blifvande 
fältmarskalken Carl Gustaf Wrangel — den blifvande 
konungen, pfalzgrefven Carl Gustaf, nu vid sina 
blomstrande tjugu år i sin första krigsskola — den i strider 
grånade Axel Lillie, väl bepröfvad i Gustaf Adolfs leder 
— den eldige, oförfärade fransmannen Mortaigne och 
slutligen tre i alla faror härdade finnar: den lille 
korpulente Arvid Wittenberg, som förliknats vid både lejonet 
och blixten; Breitenfelds och Lützens frejdade ryttarechef 
Torstén Stålhandske samt Neunburgs försvarare Erik 
Slange, utväxlad ur fångenskapen. 

Fältmarskalken Lennart Torstenson beherskade med 
sin lugna klara blick desse krigare, hvilka redan så ofta 
anfört härar på eget ansvar. Efter Gustaf Adolf fanns 
ingen så älskad och fruktad man som Torstenson, ingen 
som så kunde vinna och kufva ett trotsigt krigarehjärta. 
Han frågade sitt befäl om detaljen, men behöll för sig 
krigsplanen och det beslut som blef afgörande. 

Helst, sade han, ville han undvika en stormning. 
Leipzig var rikt och väl försedt med alla förråder, som 
kunde för hären blifva af största nytta. Dessa borde 
icke vid en stormning sköflas eller förstöras, fastmera 
borde staden tvingas att kapitulera. Dock trängde tiden
hårdt på och tålde intet uppskof, emedan den kejserliga 
hären redan var i marsch att undsätta Leipzig. 
Krigsrådet skulle utlåta sig om bästa medlen att skyndsamt 
betvinga staden. 

Mortaigne, den hetsigaste, hade dagen förut blifvit 
med förlust slagen tillbaka vid ett försök att storma 
Paulinerkollegiet och yrkade på en ny, allmän stormning 
dagen därpå. Med honom förenade sig Wrangel, 
Königs-mark, pfalzgrefven och Stålhandske. 

Lilliehöök, biträdd af Axel Lillie och Wittenberg, 
ansåg försvarsverken för starka och brescherna ännu ej 
praktikabla för stormlöpning. Man borde invänta 
artilleriets verkan två eller tre dagar framåt och därefter 

erbjuda kapitulation. 

Slange anmälde, att han utsändt en kunskapare, 
som hvarje ögonblick kunde väntas åter med rapport 
om general Piccolominis marsch. Hade man ännu 

tre dagars tid, ville han förena sig med Lilliehöök om 
att vänta. 

Fältmarskalken anmärkte, att öfverste Stenbock med 
tre framskjutna brigader vid Connewitz bevakade fiendens 
rörelser. General Piccolomini, tilläde han, står fyra 
dagsmarscher härifrån i Lausigk. 

— Min kunskapare, sade Slange, inväntar icke 
fienden; han uppsöker honom. 

Meningarna förblefvo delade. Fältmarskalken, med 
en redan uppgjord plan, som han ej fann för godt att 
meddela, var i begrepp att upplösa krigsrådet, när en 
ordonnans utkallade Slange. Kort därpå återkom denne 

med rapport, att Piccolomini stod icke i Lausigk, utan i 

Gaschwitz, en dagsmarsch från Leipzig. 

Intrycket af denna rapport kunde läsas i fältherrarnes 
min och åtbörder. Lilliehööks panna lade sig i än
djupare veck. Lillie tummade sina mustascher, 
Wittenberg lade föraktligt benet öfver armstödet af den stol, 
där han slagit sig ned. Pfalzgrefven förde handen till 
värjfästet, Stålhandske stampade i golfvet, så att 
sporrarna klingade. Wrangel bet sig harmsen i läppen, 
Königsmark hviskade leende några ord åt Mortaigne, och 
denne såg triumferande på fältmarskalken, likasom ville 
han säga: vi få likväl slåss! Torstenson ensam behöll 
sitt ogenomträngliga lugn, utan att ändra en min. 

— Kalla in budbäraren! 

En spenslig yngling, klädd som böhmisk trumpetare 
med de kejserliga färgerna, infördes. Han tilläts 
muntligen afgifva sin rapport inför fältmarskalken. 

— Den kejserliga hären — sade ynglingen, ännu 
andfådd efter en häftig ridt — stod i går på morgonen 
i Lausigk, 19,000 man stark, 13,000 till häst och 6,000 
till fots, under ärkehertigens och general Piccolominis 
befäl. Klockan sex satte sig förtruppen i marsch, och 
i går afton kom fotfolket till Kitschen, men kavalleriet 
till Eula. Efter fyra timmars rast blef åter uppbrott och 
ilmarsch genom natten. I dag klockan nio på 
förmiddagen rastades mellan Rötha och Magdeborn. Vid 
mörkningen för tre timmar sedan var förtruppen i 
Gaschwitz. Jag hörde dem säga, att ärkehertigens 
stjärn-tydare lofvat dem seger och att de i morgon före mörkrets 
inbrott skulle klappa på Leipzigs portar. 

— Du har varit i deras läger? 

— Jag har följt dem från Lausigk och bivuakerat 
två nätter med dem. 

— Invänta vidare order! 

Ynglingen gick. Torstenson vände sig till Slange: 

— Stenbock har ännu ej rapporterat fiendens marsch. 
Kan generalmajoren lita på denne pojke?

Slange, numera generalmajor, svarade: 

— Han har bestått profvet i Neunburg. 

— Mina herrar, återtog fältmarskalken, det torde 
blifva nödvändigt att ändra dessein. Bekräftas denna 
rapport före midnatt af Stenbock, upphäfves belägringen. 
Det är icke lägligt för oss att stå instängda mellan de 
kejserlige och staden. Förbereden allt till aftåg; 
vaktposterna rundtomkring staden kvarblifva tillsvidare. Vi 
gå öfver Parthe vid Schönefeld och marschera till 
Breitenfeld. Ingen onödig brådska. Det är nog, att vi 
sätta oss i marsch, när Stenbock replierat på 
hufvud-styrkan och fiendens förtrupp kan bevittna vårt aftåg. 
Jag önskar, att aftåget må se ut som en oordnad flykt. 
Förstån I mig? 

De i alla krigets konster invigde gamle fältherrarne 
förstodo sin chef, men den unge pfalzgrefven förstod 
honom icke. Hvilken skymf! En så segervan här skulle 
anses fly för en fiende! 

Vid midnatt anlände ilbudet från Gonnewitz. 
Stenbocks adjutant förhördes jämte Slanges kunskapare. 
Bådas berättelser öfverensstämde i öfrigt, men den senare 
kände fiendens styrka så noggrant, att han räknat hvarje 
regemente, hvarje skvadron, hvarje kanon. 

— Ditt namn? frågade fältmarskalken. 

— Urban Niemand, korporal, 

Torstenson log. I bredd med hans skäggige 
korporaler liknade denne pilt utan ett fjun på hakan en 
förklädd flicka. 

Belägringen upphäfdes. Följande dag företog 
fältmarskalken en rekognoscering med kavalleriet. Dagen 
därpå, den 22 Oktober, när fienden ryckte närmare, 
marscherade hela svenska hären mot kvällen till 
Breitenfeld. Detta skedde med skenbar brådska, i låtsad
oordning, så att fotfolket tycktes vid bryggan öfver 
Parthe tränga på artilleriet, och kavalleriet åter tycktes 
trampa ned fotfolket. Stenbock, hvilken på en omväg 
kring staden drog sig tillbaka till hufvudstyrkan, råkade 
i handgemäng med fiendens förtrupper och gaf, efter en 
kort strid, sina hästar sporrarna. Allt liknade hardt när 
en skyndsam flykt, och de kejserlige styrktes i denna 
förmodan, när de funno spadar och hackor kringkastade 
i approcherna, vapen och munderingspersedlar likasom 
i stor brådska kringströdda, till och med några 
för-naglade kanoner kvarlämnade i de svenska batterierna. 

Denna oordnade flykt måste begagnas att i grund 
slå den retirerande svenska hären. Piccolomini ryckte 
efter och stod samma natt, äfven han, på den vida 
slätten vid Breitenfeld. Mörkret tillät ingen vidare marsch 
i en fiendes närhet. Man måste invänta följande morgon 
för att krossa den flyende fältherren, som troligen 
hindrades af sin hjälplösa gikt att här hålla stånd. 

Medan den annars så sluge och försiktige 
Piccolomini invaggade sig i dessa segerdrömmar, intog svenska 
hären ännu samma kväll sina platser i god slagordning 
och tillbragte natten, fullt stridfärdig, dels vid 
bivuak-eldarna, dels utan skydd på den af regnet uppblötta 
marken. Äfven eldarna voro med afsikt tända så 
oregelmässigt, att de ej kunde förråda härens uppställning, 
snarare läto förmoda en nödtvungen rast hvarhelst 
flyende truppafdelningar funnit det lägligast. 

Öfverbefälhafvarne redo mönstrande förbi sina lägrade 
leder för att öfvertyga sig om att order blifvit noggrant 
utförda. Generalmajor Slange hade slutat sin mönstring 
och kastat sig ned vid en bivuak. Han var tankfull och 
nedstämd, något låg på hans hjärta. Eldskenet gaf hans 
uttrycksfulla blick en drömmande glans.

— Niemand — sade han till den bredvidstående 
ynglingen, hvilken afvaktade hans befallningar, likasom 
förut Gordons — sätt dig, jag har något att säga dig. 
Hvarifrån kom du till mig i Olmutz? 

— Du tjenade mig lika oförskräckt som du tjenade 
Gordon. Du gick för andra gången till en nästan säker 
död, när du erbjöd dig att utspeja fienden i hans eget 
läger. Huru undgick du hans misstankar vid Lausigk 
och på marschen till Gaschwitz? 

— Vi hade dagen förut tagit en liten böhmisk 
trumpetare. Jag tog hans dräkt, hans soldatbref, hans 
namn, kunde tala hans språk, blåsa hans trumpet och 
kände hans hembygd. 

— Törhända, så har jag sett henne sista natten i drömmen. Det 
betyder, att den kula, som är bestämd för mig, har funnit 
sin mynning och väntar i morgon sitt mål. 

Neunburgs 
hjälte, den tappraste bland de tappre, hade betäckt sina 
ögon med den enda hand han hade kvar och grät. 

Ynglingen kastade en hand full torrt ris på 
lägerelden; den flammade upp och belyste rader af trötta, 
sofvande krigare, utsträckta i sina fältkappor på marken. 
Generalen uppreste sig för att gå till sitt tält. Han var 
åter lugn, men där var något sorgset vekt i hans röst, 
när han frågade: 

— Urban Niemand, kan jag lita på dig? 

— Begär mitt lif; jag skall lyda! 

— Jag begär ej ditt lif, det betyder för dig så litet. 
Du kastar det bort som ett barns leksak. Spara det 
hellre, där det kan sparas med ära. Du har rymt från 
land till land, från herre till herre; hvem kan lita på en 
fladdrande vind? Var lika trofast, som du är modig; 
var din moders son, icke din faders! Gör dig förtjent 
att af fältmarskalken nämnas varaktig, såsom en 
rättskaffens krigare! Jag begär mer än ditt lif, jag begär 
trohet. Kan jag lita på dig? 

— Ja, general! 

Den fladdrande vinden ansåg sig själf för en klippa. 

— Jag vill tro dig. Vi få i morgon en het dag; 
jag skall ej upplefva dess afton. Lofva mig, när jag ej 
mera finns till, att framföra min sista hälsning till två 
för mig kära kvarlefvande, som begråta mitt fall. På 
Karuna gård i Finland lefver min gamla moder, fru Elin 
Boos. Rid till Karuna, när du kommer till Finland. Säg 
min moder, att jag välsignar henne för all hennes kärlek 
och återsänder till henne den medaljong med hennes hår,
som hon gaf mig vid bortresan och som du skall finna 
på mitt bröst, när jag stupat. Denna ring, som jag bär 
på mitt finger, skall du afdraga efter min död och föra 
till min trolofvade, fröken Agneta von Waldeck. Jag vet 
ej hvar hon nu vistas, måhända i Danzig; du får veta 
det af general Stålhandske. Säg henne, att jag 
testamenterat henne all min kvarlåtenskap; dispositionen 
finnes i Åbo hofrätt. Och säg henne, att jag fallit med 
hennes namn i ett troget hjärta. Har du förstått? 

— Ja, general. 

— Följ vid min sida i morgon; krigslyckan är 
vansklig, de kunna plundra mig, där jag är död på fältet. 
Se här din fullmakt att framföra medaljongen och ringen! 
Godnatt; vi behöfva ett par timmars hvila. 

Generalen lämnade sin tjenare ett sammanviket 
pappersblad. 

Ingen stjärna lyste. Nattluften kändes svalare. 
Eldarna slocknade. Tystnaden, afbruten endast af 
vaktposternas anrop, utbredde sig öfver det mörka fältet, 
som redan sett så mången krigares fall och snart skulle 
åter se tusende falla. Blodiga skuggor jagade hvarandra 
med dämpadt härskri. Ryttaren på den röda hästen höll 
stilla under popplarna vid Linkelwald, beredd att vid 
första daggryningen spränga i frustande traf öfver slätten 
vid Breitenfeld.
21. Andra slaget vid Breitenfeid. 

Ryttaren på den röda hästen fick sitt 
lystmäte. 

21. Andra slaget vid Breitenfeld. 

Ryttaren på den röda hästen fick sitt 
lystmäte. 


Öfver den vida slätten norr om Leipzig, mellan 
köpingarna Schönefeld, Möckern och Breitenfeld, 
rasslar i våra dagar en järnväg, som vid Bitterfeld delar 
sig åt höger till Berlin, åt vänster till Hamburg. 
Landtgårdar, boskapshjordar, grönskande trädgårdar och 
åkertegar utbreda sig nu öfver detta samma af kulorna 
uppristade fält, som år 1631 såg Gustaf Adolf kämpa 
mot Tilly och den 23 Oktober (2 November) 1642 såg 
mästarnes lärjungar pröfva samma blodiga lek i kamp 
mot varandra. 

Nattvinden bar till svenska lägret ett dämpadt sorl 
af de kejserliges marsch mellan kullarna vid Möckern. 
De hade brådt att i tid hinna anfalla och slå den 
flyende svenska hären. Ärkehertigen förde öfverbefälet, 
men Piccolomini var icke blott armen, utan ock den 
ledande tanken. Den underlägsne och öfverraskade 
Torstenson skulle tillintetgöras, innan Guébriant med de 
väntade weimarska trupperna hunnit honom till hjälp. 

Den förenade kejserliga och sachsiska hären, 13,000 
man kavalleri och 6,000 man infanteri, uppställdes före 
dagbräckningen framför den sedan 1631 välbekanta skogs-

dungen Linkelwald, nästan rätt i söder krån Breitenfeld, 
— samma i ryggen skyddade plats, som Gustaf Adolf 
valt åt sin här för elfva år sedan. Svenska hären 
utsträckte sig längre i norr öfver Tillys forna lägerplats, 
sydväst om Breitenfeld, men drog sig före slaget mera 
åt öster för att uppställa front mot front. De kejserliges 
fyrtiosex grofva kanoner placerades under De Suys på 
samma höjd som svenskarnes 1631, och desses sjuttio 
kanoner, mest lätt artilleri, intogo nu den höjd, där 
Tillys artilleri då stod och blef taget. Ställningen var 
således fullständigt ombytt, och växte segern som 
lejontänder ur marken, borde han växa upp där han vuxit förr. 

I svenska lägret var allt tyst och orörligt, intill dess 
att man i den första dagstrimman kunde urskilja 
Breitenfelds kyrktorn. Reveljen slogs. Fältpredikanten stod 
redan, med trumman som altare, framför hvarje 
regementes front, anropande härarnas Gud om bistånd och 
seger. Fältropet utdelades. Det var en reflex af 
morgonbönen: Hjälp, Herre Jesu! Hilf, Jesus, der Herr! 

Dödsfaran är en god lärmästare i bön. Äfven de, som 
ofta glömt frälsarens heliga namn för en svordom, 
nämnde det nu med vördnad såsom en sköld, en talisman 
och ett segerns förebud. Äfven de kejserlige sökte 
samma tillflykt: Jesus Maria! Och väntande på signalen 
till strid, log ryttaren på den röda hästen sitt hånande 
löje, när han hörde två härar anropa den eviga kärlekens 
namn i det ögonblick de drogo svärden för att hugga 
hvarandra i stycken. 

Båda härarna hade uppställt kavalleriet på flyglarna, 
infanteriet och artilleriet i centern. Svenska hären 
räknade 9,000 ryttare och 6,000 man fotfolk. Det var 
svenskar, finnar, tyskar och två skvadroner polackar. 
På högra flygelns första linie red Wittenberg i spetsen
för Åbo läns ryttare och i andra linien Stålhandske med 
Nylands ryttare. Mot dem stodo generalfälttygmästaren 
Borneval och generalvaktmästaren Buchheim. — I centern 
stodo Lilliehöök, Wrangel och Mortaigne; 
österbott-ningarne längst till höger i första linien och 
björne-borgarne längst till höger i andra linien. Bakom dem 
generalmajor Lillie med reserven. Deras motståndare 
voro generalvaktmästarne Camillo Gonzaga, Webel, 
Fernamond och Enckeforth. — Svenska vänstra flygeln 
anfördes i första linien af Slange, i andra linien af 
Königsmark mot Hannibal Gonzaga och De Bruay på de 
kejserliges högra flygel. Vid dessas utkanter svärmade 
krigets gräshoppor, de tappre, roflystne kroaterne. 

Knappt tillät det första dagsljuset de båda härarna 
att urskilja hvarandras ställning, innan de kejserlige 
möttes af en oväntad syn. Det var jagtens årstid; de 
hade tänkt sig en munter hetsjagt, piken i flyktingens 
rygg, svärdshugget öfver hans böjda nacke, rika byten 
prisgifna till sköfling. Men han kom dem till möte, den 
dumdristige nordbon, hvilken de trodde vara stadd på 
en brådstört reträtt. Han kom i den skönaste slagordning 
som ännu fägnat en krigares öga. Han vågade verkligen 
— nåväl, det skulle kosta honom dyrt, när striden ej 
mer kunde undvikas. Piccolomini var öfverlistad och 
svor att hämnas. 

Torstensons älsklingsvapen var artilleriet. Han lät 
sina lätta kanoner, »halfva kartauer», som de då 
kallades, börja striden. Det gick hurtigt, men obekvämt 
under ständiga svängningar i spetsen för den 
framryckande hären. Elden besvarades och insvepte snart 
fältet i rökmoln. Fältmarskalken red framför fronten i 
centern, omgifven af sin stab. Vid hans sida red 
pfalzgrefven Carl Gustaf, närmast bakom honom general-
kommissarien Grubbe, ryttmästaren Rabenow och 
sekreteraren Luast. 

— De sikta icke illa, sade Torstenson. De Suys 
förstår välja artillerister, som urskilja en råtta på tusen 
stegs afstånd. 

I samma sekund förnams det egendomliga hvinandet 
af en kedjekula. Hästar och ryttare kastades till marken 
i det stoftmoln, som kulan uppref ur åkermyllan. 
Närmaste ledet bakom .gjorde halt. Man framdrog döde och 
sårade, öfverstänkte af blod och liggande under dödade 
hästar. Torstenson reste sig oskadad under sin fallna 
häst och besteg genast en annan, Hans pälsfodrade 
lifrock hade mist en flik af skörtet och därmed betalat 
hans tribut åt härjaren. Pfalzgrefven, framtidens Carl X 
Gustaf, reste sig likaledes utan en skråma och var snart 
åter i sadeln. Rabenow linkade; han hade ledvrickat 
en fot i fallet. Grubbe befanns söndersliten i två stycken, 
och Luast fördes hopplös med krossad höft till 
fältskären vid reserven. 

Kulan hade utgått från samma låga kulle, som 
utsände den första svenska kulan 1631, hvilken tog 

hufvudet af en kejserlig öfverste vid Tillys sida. 

Inom mindre än en halftimme voro härarnas båda 
flyglar i skarpt handgemäng. Ingen väntade, båda anföllo. 
Det var en syn, som kunnat komma ett modigt hjärta 
att klappa. Tjugutvåtusen ryttare genomkorsade fältet 

i alla riktningar, än i ordnade, än i spridda leder, än 
försvunna i röken, än åter framdykande med sina 

stormhufvor och pikar ur dammolnen. Det var omöjligt 
för en åskådare att följa stridens växlingar. I nästan alla 
trettioåra krigets fältslag afgjordes segern af kavalleriet, 
som ofta var dubbelt, stundom tredubbelt starkare, än 
infanteriet. Ryttaren på den röda hästen fick sitt lyst-
mäte. Man såg skvadronerna rida in på hvarandra, 
nedhugga och nedtrampa hvarandra, men ökverallt, där 
ej motståndaren genast flydde, upplöste sig lederna i 
denna enskilda tvekamp på pistol och huggvärja, hvilken 
så pittoreskt afbildas på detta tidehvarfs målningar af 
den nederländska skolan. Det kraftiga, modiga, gratiösa 
i hästarnas anlopp, stegring och fall, ryttarnes böjningar, 
huggens parerande, förlänar ännu efter sekler åt dessa 
taflor ett lif, som ej åldras. Kriget hade ännu icke lärt 
att segra med massor. Allt ännu byggde fältherrarne 
sina bäst kombinerade planer på forntidens och 
medeltidens personliga tapperhet, som till sist fällde utslaget. 

Generalmajoren Erik Klasson Slange till Karuna 
ryckte fram på sin stolte Breit i spetsen för vänstra 
svenska flygeln. Här skulle Breit visa sig värdig sitt 
namn. Närmast följde öfverste Kinnemund, två 
adjutanter och liftjenaren Urban Niemand. Hannibal Gonzaga, 
den tappraste italienare i kejsarens här, mötte Slange på 
halfva fältet. Urban Niemand såg icke mer; han befann 
sig inklämd mellan två rörliga, frustande, framträngande 
murar af hästar, som, delande sina ryttares raseri, 
stegrade sig mot hvarandra, beto hvarandra och träffade 
med bakhofvarna lika ofta vänner, som fiender. Alltför 
liten och svag att mäta sig med de järnklädda kämparne 
rundtomkring, hvilkas långa huggvärjor fällde till marken 
häst och karl, hukade sig ynglingen ned långs hästens 
hals för att undvika huggen, undvika pikarna, och styrde 
så skickligt sin häst, att han lyckades i denna hjälplösa, 
blodiga trängsel hålla sig tätt vid sin herres sida. Han 
bar ju ett svärd, och han bar det icke förgäfves. Han 
visste sin andel i striden, han var där för att skydda 
ett dyrbarare lif, än hans eget. Än riktades en pistol 
mot Slanges hufvud, slogs åt sidan och sände sin kula

förbi. Än höjdes en järnklädd arm mot Neunburgs 
hjälte; hugget föll, men slant oskadligt mot sadelbommen, 
ty den anfallandes häst dignade ned för en svärdstöt i 
halsen. Breit blödda ur ett djupt sår i bringan, men 
Breit visste hvem han bar i sin sadel; fram skulle Breit, 
och fram bröt Slange genom fiendens tätaste leder. 

Då mötte honom en jättelik ryttare i svart rustning, 
ridande, äfven han, en svart häst, som tycktes under 
sina hofvar nedtrampa allt. I ett nu hade jätten ridit 
omkull den sårade Breit. Slange föll till marken, och 
i samma ögonblick genomborrades hans bröst af en 
kula. Den svarte ryttaren red öfver honom och var 
försvunnen. 

Urban Niemand såg detta, lät sin häst löpa och 
kastade sig öfver sin sårade herre. Förgäfves sökte 
han med örat vid den döendes läppar uppfånga dennes 
sista ord. De öfverröstades af det förfärliga larmet. 
Han trodde sig urskilja orden: det var din fader! — 
men törhända voro de blott ett återsvar från hans egna 
tankar. 

En obeskriflig känsla af skräck förlamade ynglingens 
arm. Han kunde ej tänka, ej fly, ej resa sig upp. Han 
låg som död öfver sin döde herre. Stridens vilda tummel 
gick öfver honom som ett dånande vattenfall. Han 
hörde icke slamret af svärden mot harnesken, 
kanondundret, muskötelden, stridsropen. Han kände icke de 
tunga hästhofvar, som galopperade fram öfver hans 
hufvud, så att det gnistrade för hans ögon. Bredvid 
honom låg Breit, som vältrade sig döende öfver sin fallne 
herre, liksom för att tjena honom ännu i döden. Urban 
Niemand sökte sig ett skydd under det ädla djuret, 
förutan hvilket han skulle ha trampats ned till en formlös 
massa af blodiga trasor. 

Snabbt, såsom alltid vid sådana tillfällen, spridde 
sig underrättelsen om Erik Slanges fall. Svenskarnes 
vänstra flygel råkade i oordning, led af karteschelden, 
sviktade och sprängdes af de kejserliges samtidigt 
förstärkta högra flygel. Några svenska kanoner togos och 
återtogos. Det liknade hardt när begynnelsen af ett 
nederlag. Kroaterne svärmade som flugor kring den 
splittrade flygeln och gjorde försök att plundra trossen. 

Königsmark i andra linien såg faran och ryckte 
fram. Han lyckades förmå de flyende att stanna, de 
skingrade att åter sluta sig samman. Aldrig hade 
han blifvit besegrad, denne oöfverträfflige mästare i det 
lilla kriget, och nu, i det stora slaget, förstod han, om 
icke att segra, så dock att behålla fältet. Pfalzgrefven 
Carl Gustaf stred vid hans sida. Åter stod svenska 
vänstra flygeln som en mur mot Hannibal Gonzagas 
rasande angrepp. Sex gånger kastade sig Piccolomini 
förgäfves mot denna punkt med sina fyrkanter från 
centern. Många föllo, men ingen vek. 

Högra svenska flygeln grep in med ett karlatag. 
Den som endast sett Arvid Wittenberg i hans bekvämliga 
hvila — en Sandels vid Pardala — kände icke denne 
fältherre i aktionen. Torstenson kallades blixten för den 
otroliga snabbhet, hvarmed han genomtågade vida 
landsträckor, när det gällde att öfverraska en fiende. 
Wittenberg täflade om samma äretitel genom den utomordentliga, 
örnlika hastighet, hvarmed han slog ned i det afgörande 
ögonblicket. Innan de kejserlige ännu hunnit ordna sin 
vänstra flygel under framryckandet, var Wittenberg öfver 
dem. Ungrarne och kroaterne togo genast till flykten. 
Kejserlige öfversten Nicola försvarade sig hjältemodigt 
med sex skvadroner och gaf Buchheim tid att ordna 
sitt folk. Då framryckte andra svenska linien med
Stålhandske. Denne djärfve hakkapelit kunde stå som 
en klippa mot ankall på ankall, men hans rätta lust var 
att själk gå bröstgänges, och ingenting kunde körliknas 
vid den »furia», med hvilken han då föll öfver sin 
motståndare. Nicola stupade; några få af hans tappre höllo 
stånd, men om mindre än en timme var den slagna 
kejserliga vänstra flygeln med stora förluster drifven 
tillbaka till Linkelwald. 

Nu gällde det infanteriet i centern. Här var i början 
en hård och förbittrad strid med eldvapen på knappt 
mer än hundrade steg. Mortaigne förlorade tålamodet, 
ryckte fram med sin linie och följdes af Wrangel. Nu 
korsades pik mot pik. När man afskjutit musköten på 
fyra steg midt i ansiktet på sin motståndare, slogs man 
med kolfven. Här stodo Tillys veteraner; här stredo 
ärkehertigen och Piccolomini själf som simple soldater. 
Ingen vann, ingen flydde. Lilliehöök såg de kejserliges 
vänstra flygel vika och blottstäjla sin center. Han tog 
centern i sidan, dref de yttersta fyrkanterna framför sig 
och angrep dem i en skogsdunge. Men här höllo de 
stånd. Här föll Lilliehöök, hvars anseende var så stort, 
att han ansågs designerad till Torstensons efterträdare. 
Gärna, sade han, ville han dö, när han visat de sina 
vägen till seger. 

Slagen på vänstra flygeln, anfallen i sidan af 
Wittenberg, tagen i ryggen af Stålhandske, nedsopad af 
Torstensons kanoner, skingrade sig slutligen de 
kejserliges center i vild flykt öfver fältet. Öfver deras tappra 
högra flygel kastade sig nu hela den förenade svenska 
styrkan och sprängde allt i spillror. 

Ett efterspel erinrade om 1631. Vid Linkelwald 
visade Tillys veteraner än en gång tänderna. Stålhandske 
var sårad, han nödgades lämna åt Mortaigne och Wrangel
äran att rensa fältet. Steg för steg veko Tillys stolta 
fyrkanter i god ordning genom skogen. När de kommit 
ut på dess andra sida, väntade dem sju svenska 
skvadroner från sidan och svenskt infanteri i ryggen. De 
värjde sig än, de föllo i långa leder. Omringade på 
alla sidor, måste de kvarlefvande slutligen gifva sig 
fångne, och förbittrade att ha lämnats utan undsättning, 
gingo de fleste af dem i svensk tjenst. 

Slaget hade börjat klockan åtta på morgonen och 
slutades klockan elfva på förmiddagen med de kejserliges 
fullständiga nederlag. De hade förlorat inemot 5,000 
döde, 4,500 fångar, alltså halfva hären, utom de 
sårade, hela sitt artilleri, sin tross och etthundranittio 
fanor. Aldrig hade deras öfverlägsna kavalleri blifvit 
så i grund förstördt. Bland fångarne sågos De Suys 
och Fernamond. Ärkehertigen undgick med knapp nöd 
samma öde. Piccolomini räddade sig till Böhmen med 
1,500 man. Icke en tredjedel af hans här återvände 
till fanorna. I Böhmen lät kejsar Ferdinand tillsätta 
en ståndrätt att döma dem som vållat nederlaget. 
Regementet Madlot, som tagit till flykten vid Wittenbergs 
första anfall, ansågs ha varit det mest brottsliga. Det 
upplöstes totalt, dess fana sönderslets, dess ryttmästare 
och löjtnanter dömdes till döden. Af manskapet uttogs 
genom lottning hvar tionde man och blef arkebuserad. 

Svenska hären hade förlorat Lilliehöök, Slange och 
5,000 man döde. De sårade plägade sällan räknas. 
Månget fältslag har varit blodigare och månget utkämpats 
med vida manstarkare härar, än det andra slaget vid 
Breitenfeld, men i få har segern vunnits med en mera 
glänsande tapperhet och nederlaget med lika rätt varit 
segern värdigt.

Innan svenska hären hunnit betrygga sin seger, förfölja 
den flyende fienden och själf unna sig nödig hvila, 
var den korta höstdagen redan till ända. Endast de 

närmast lägret liggande sårade hunno föras till 
fältskärerne. Några uppsöktes på kvällen och natten vid 
skenet af facklor; många blefvo kvarliggande till följande 
dag bland högarna af de döde. 

Icke långt därefter väcktes han af en röst, som 
sade: här är generalmajor Slange! En annan röst sade: 
här är hans liftjenare under den döda hästen! 

Det var soldater af Österbottens regemente, som 
utskickats med bårar att uppsöka kvarblifne döde och 
sårade. Slange fördes till lägret för att begrafvas med
militärisk honnör. Med de öfrige döde gjordes kort 
process. En lång bred graf tillreddes i sanden, och 
dit lades vänner och fiender broderligt om hvarandra, 
utan vårdtecken, utan annat eftermäle, än ett fadervår 
för dem alla. Deras morgondag myllade öfver dem 
glömskans sand; deras eftervärld visste knappt, att de lefvat. 

Nu blef det klart för Urban Niemand, att han 
befann sig på Breitenfelds slagfält, att det kalla ansiktét 
tillhörde hans fallne herre och att den döda häst, 
under hvilken han legat, var Breit, Och nu fattade 
man honom i axlar och ben för att nedlägga honom 
i den långa grafven, till seklernas glömska, som 
tusende andra. Lyckligtvis kunde han röra sin vänstra 
arm. Famlande med handen, grep han sin bärare i det 
yfviga skägget. 

— Se pojken! Hvem har gifvit dig permission 
att lefva? utropade soldaten skrattande och släppte sitt tag. 

Urban Niemand fördes till ett af dessa bristfälligt 
inredda tält, hvilka tjenstgjorde som förbindningsanstalter 
och där femton eller tjugu sårade lågo med de minsta 
möjliga bekvämligheter utsträckta på halmen. Någon 
vård om hans sår kom icke i fråga förrän på fjärde 
dagen. Mången fick vänta längre. Hvad skulle man 
göra? Fältskärerne voro få och arbetet mycket. Det 
var icke förbjudet att dö, om man ej hade tid att vänta. 
Ett lif mer eller mindre betydde så litet. 

När fältskärn ändtligen visade sig på fjärde dagen 
därefter, räckte den sårade honom ett papper, som 
han burit vid barmen. Det var Slanges fullmakt att 
mottaga och till vederbörande framföra medaljongen och 
ringen. 

— Jag skall lämna papperet åt fältmarskalken, sade 
kirurgen, välvilligt stämd, när han läste Slanges namn.
— Gör mig frisk, så att jag kan lyda generalens 
order! bad den sårade enträget. 

— Frisk? Kanske. Efter åtta veckor, om lyckan 
är dig bevågen. Det vill säga, så frisk du kan blifva, 
stackars gosse. Icke en knota är hel i dig. Du är så 
mörbultad, som hade artilleriet och trossen kört i kapp 

öfver dig. Nå ja, kan jag ej göra en hel karl ak dig, 

skall jag försöka göra en half. I morgon kommer jag 
tillbaka för att afsåga din högra arm. 

— Min högra arm? 

— Ja visst. Där är en rätt vacker början till 
kallbrand, och värre blir det. Å, hvad skall du göra 
grimaser för sådana småsaker? Ha tjent Slange och 
vara rädd att mista en arm! Hästskomärket där på din 
vänstra tinning kan jag ej lika lätt såga bort. Tacka 

mig för att du får behålla det så länge du lefver; alla 

flickor skola tycka om dig för det. 

Med dessa tröstande försäkringar gick den välmente 
benafsågaren vidare till nästa patient, som ingneds med 
Rigabalsam, ett universalmedel för alla vedermödor, 
hvilka ej påkallade knifven och sågen. — Den sårade 
gossen brast i tårar. Han hade ingenting mot att dö, 
men att framsträcka för sågen sin högra arm, detta var 
värre än döden. 

— Hvad skall du råta? sade en hes röst på halmen 
bredvid honom. — Rita hit rykken, jag känna armen. 
Pukken och Nikka tog penen mina, lut ten marsen för 
kamla Taavi. Mutta kutti, te inte vick hänterna med.1

(Vad skall du gråta? Rid hit på ryggen, så att jag 
får känna på armen! Buchheim och Nicola togo mina ben, 
den marschen är slut för gamle Taavi. Men det var lagom 
åt dem, de fingo ej händerna med.)

Urban Niemand kastade en tröstlös blick på sin 
granne och igenkände Taavi, som engång på Lavilas 
äng hade undfägnat åhörame med berättelsen om Wittstock 
och »Kräkken». 

Gossen följde uppmaningen så godt han förmådde. 
Taavi, själf sårad i båda benen, öfverfor med sin hårda 
tumme den krossade armens muskler och ben. Det 
kändes som glödande järn hvar tummen for fram, men 
sedan han slutat sin undersökning, sade den gamle 
ryttaren: 

— Mitä hulluutta! Såga ten armen! Vå veckor 
han taga välskärn i ragen.

(Hvilken dårskap! Såga den armen! Om två veckor 
tager han fältskärn i kragen.)

Taavi var en af de många, dem kriget, nöden och 
bristen på läkare lärt att sköta egna och andras sår. 
Han tillkallade tjenstgörande soldaten, fick vatten och 
fältbindlar, tvättade armen omsorgsfullt och pålade nya 
förband med vattenomslag. Sömnen och ungdomen 
blefvo hans bundsförvanter. När dagen därpå en 
blod-drypande såg sträcktes ut mot en ung arm, var 
inflammationen nästan häfd och kallbranden försvunnen. 

— Han kommer igen, tröstade fältskärn. Räck 
fram tassen, gör pinan kort! 

— Några dagars anstånd! ... Patienten bad så 
bevekligt. 

— Får gå, några dagar. Ungt folk förstår ej sitt 
eget bästa. Kallbranden kommer igen. 

Men han kom ej igen. Taavi fortfor med sin kur; 
intet ben var knäckt, endast muskler och brosk grundligt 
massakrerade. Efter omslagen följde ingnidning af 
björn-ister; det var Taavis universalmedicin. Armen helnade 
allt raskare; efter mindre än två veckor var han ännu 
svag, men helad och smärtfri. Fältskärn, en sörmlänning, 
stärktes i sin tro, alt finnarne kunna trolla. Endast 
hästskons märke på tinningen blef kvar att besanna 
hans spådomar. Dess sår läktes, ärret förblef outplånligt. 

Den blodgiriga sågen blef härmed öfverflödig för en 
patient, men gjorde sin skyldighet med en annan. Taavis 
vänstra ben befanns krossadt af samma karteschkula, 
som dödat hans häst i Wittenbergs första anfall, och 
benet måste aftagas nedanom knäet. Kirurgen har aldrig 
råd att visa mycken finkänslighet, men i trettioåra kriget 
sågade han ben som man sågade ved. Ingen var 
bortklemad med kloroform; »hvit kalf och rö, vill han ej 
lefva, får han dö». Taavi bet hop tänderna, svor vid 
ena manövern och välsignade sig vid den andra. 
Ändtligen var allting väl beställdt. Han blef icke värre 
medfaren, än hundrade hans gelikar. 

— Och hvad skall det nu blifva af Taavi? frågade 
gossen Niemand, som med skäl tyckte det vara hårdt, att 
den trogne sidokamraten, som räddat hans arm, skulle 
själf göra så nära bekantskap med sågens hvassa tänder. 

— Hvad nu pli Taavi? upprepade den gamle 
ryttaren, sedan han styrkt sig med en klunk öl efter 
den senaste krångliga spärridten mot sågen. — Marsa 
Eura gen. Rätta tem Lennarten, Langen, Hyökin. Purra 
tem palten riget. Hurra Ristina. Tacka Gud en pen. 
Komenderataan pois sista vintervarteren. Välta hästrykken, 
tö halmen. Eläköön isänmaamme!

(Hvad det nu skall blifva af Taavi? Marschera till Eura 
igen. Berätta för dem om Torstenson, Slange, Lilliehöök. 
Purra palt i dem om kriget. Hurra för Kristina. Tacka Gud 
på ett ben. Kommenderas bort till sista vinterkvarteret. 
Svultit på hästryggen, dör på halmen. Lefve fäderneslandet!)

Leipzig fortfor att tappert försvara sig med bistånd
af 2,000 man, som räddat sig dit efter slaget, Torstenson
nödgades företaga en regelbunden belägring med
löpgrafvar, minor och stark artillerield. Man sköt äfven
stenar. Förgäfves sökte det berömda universitetet utverka
neutralitet. När ändtligen den stora slottsbastionen
nedsköts, dess bröstvärn fyllde vallgrafven och en ny
fruktansvärd mina stod färdig att antändas, kapitulerade
Leipzig den 25 November. Staden fick betala 130,000
riksdaler i två gånger nedsatt brandskatt och underhålla
svensk garnison, men behandlades i öfrigt mildt. Erik
Slange begrofs med stora ärebetygelser i en av Leipzigs
förnämsta kyrkor, sannolikt Nikolaikyrkan.

När lugnet för tillfället återställts, kallades Urban
Niemand, rapporterad frisk, till högkvarteret.
Fältmarskalken behagade fråga honom som ögonvittne om
generalmajor Slanges fall.

— Antingen var det Götz eller Hannibal Gonzaga,
anmärkte han tankfull vid berättelsen om den jättelike
ryttaren, som nedtrampade allt och kastade Slange till
marken.

— Du har följt din tappre herre i döden, tilläde
Torstenson med den blida välvilja, som gjorde honom
så älskad af hög och låg. — Du är införd i rullorna
som sergeant vid Nylands kavalleriregemente. Anmäl
dig för din öfverste! Tillsvidare är du kommenderad
till staben för min disposition. Tjena mig lika troget,
som du tjenat generalmajor Slange!

Allt blod, som undgått sågen och ännu fanns kvar
i Urban Niemands ådror, rusade upp till hans kinder.
Han gjorde stum militärisk honnör. 


— Är du så återställd, att du kan företaga en
vinterresa till Sverige och Finland? Kan du följa den

kurir, som jag afsänder i morgon öfver Hamburg med
utförlig rapport om slaget?

Den nye sergeanten försäkrade, att han skulle lyda
order hvart än han skickades.

— Godt. Du har ett halft års permission för att
återhämta dina krafter. Res och fullgör generalmajor
Slanges uppdrag! Fröken Waldeck är i Stralsund, fru
Elin Boos på Karuna i Finland. Se här medaljongen
och ringen. Detta till respenningar.

Ynglingen kände en börs i sin hand och böjde
ett knä.

— Stå upp, sergeant Niemand! En bra soldat böjer
knä för sin Gud och sin konung, men ej för befälet.
Det är nog att han lyder order och gör sin plikt. Med
dessa villkor har hvarje soldat i den svenska hären rätt
att anse sig som en officers vederlike. Farväl! 


Det var en femtonårig prinsessas debut, och i hvilket
tillstånd! Till höger om henne satt rikskanslern, till
vänster fältmarskalken Horn. Vid sidan af dessa grannar
ville hon för intet pris förråda en svaghet, men hade
iakttagit försiktigheten att behålla Ebba Sparre närmast
bakom sig som uppvaktande hofjungfru. Tid efter annan
lutade hon sig mot sin väns skuldra, likasom för att
hviska till henne en befallning, medan hon i verkligheten
behöfde ett stöd för att icke förråda sig. 


Man talade om kriget, om Torstensons tåg mot
Olmütz och möjligheten af ett förestående stort fältslag;

det var en månad före andra slaget vid Breitenfeld. 

Vid dessa ord omflyttade hon åter stolarna med
deras ryggkarmar mot hvarandra, och båda satte sig.

— Ni vet, sade hon, att jag föddes så mörkhyad
som en pojke och att de som först sågo mig togo mig
för en prins. Min blide fader förlät mig, att jag svikit
hans förhoppningar, men min moder kunde aldrig rätt
förlåta mig detta ... inte heller jag själf. Jag har alltid

förekommit mig som en bortbyting. Vore jag vidskeplig,

skulle jag tro, att en trollpacka stått vid min första

vagga och kastat därin en flicka i stället för prinsen,

som skulle ärfva sin faders bragder. Vare därmed huru
det vill: jag har alltid aktat forstånd högre än sagor.
Men ännu i denna stund är jag inte riktigt mig själf;
jag är inte den jag synes, utan en annan, som skulle
vara en prins och blifvit förklädd till kvinna. Ni kan
tro mig, det är inte godt att vara klufven i två: en som
är och en som skulle vara. Det föder af sig ett ojämnt
sinnelag och mången otillbörlig hjärtats åstundan. Hvad
ni mig sagt om kvinnorna, att de äro så svaga, det vill
jag intet förneka; jag kan aldrig lida dem så, som jag
lider starke män, och det kommer sig däraf, att jag
känner inom mig den bortbytte prinsen. Säg mig, är
detta synd? 



Icke fem minuter därefter ringde klockan. Det var
rikskanslern; tjenarne kände handen. Holm gick in och
återvände med befallning att väcka knekten samt införa
honom till drottningen.

Oxenstjerna hade sagt till Kristina, sedan hon,
outtröttlig i frågor, stafvat noggrant igenom hvarje ord af
rapporten, utom dess uppgift på döde och sårade:

— På detta allt skulle min nådiga fröken kunnat
få en lefvande bekräftelse genom fältmarskalkens kurir,
kapten Duvall, som hade sin hurtiga anpart af slaget och
anlände hit klockan fem på morgonen. Men Duvall är
af resans strapatser mera död än lefvande: han har ridit
dag och natt, där han i menföret icke kom fram på
hjul eller släde, har två gånger störtat med hästen och
andra gången bräckt ett refben. Det stod intet för lifvet
till att själfver uppvakta, såsom han det nogsamt åstundat.
Han bad mig hitföra i hans ställe hans ordonnans, en
ung sergeant vid namn Niemand, som blifvit i slaget
blesserad. Niemand väntar här ute; jag har låtit honom


ofva i förrummet, tills han blir kallad, efter ju den
stackars gossen af trötthet knappt tillhopa hänger. Och
lärer han vara nog konfunderad, men jag tänker min

nådiga drottning vill höra honom nu strax, tills Duvall

får målet igen.

Därpå hade Oxenstjerna med drottningens samtycke
ringt, och framför dem stod snart en pojke i trasig, af
alla möjliga och omöjliga vägar nedfläckad riddräkt,
alldeles omedveten om hvar han befann sig.

— Niemand, du är hos drottningen! tillropade honom
rikskanslern, ruskande honom i axlarna.

Fåfäng möda. Ynglingen sof. Han gick dit han
fördes, stod där han ställdes, men sof.

— Holm! ropade drottningen.

Tjenaren kom.

— Du har varit trumpetare, såsom du varit skräd-

dare. Blås till anfall!

Holm var icke sen att framdraga trumpeten ur
bakfickan och blåste en ljudelig signal för kavalleriet att
hugga in.

Verkan var ögonblicklig. Den sofvade lutade sig
framåt, beredd till skarpt traf, gjorde en rörelse med
hälarna för att borra sporren i hästens sida och öppnade
ögonen. Det var ett par mörka, vackra ögon, hvilka,
ännu omtöcknade af sömnen, stirrade på de kringstående,
likasom visste de icke, om de sågo en dröm eller en
verklighet.

Drottningen skrattade.

— Nej, Niemand, sök inte tygeln och sporren!
Hugg inte in på oss; vi äro vänner. Ser du inte de
svenska färgerna? Så vill jag se en ärlig knekt, rakt
frän elden och slagfältet. Säg oss hvar du fått det
stora fula ärret öfver din vänstra tinning?
— Hennes majestät täckes fråga hvar du fått ärret 
på tinningen, upprepade Oxenstjema för att gifva 
ynglingen tid till besinning. 

Niemand behöfde en knapp minut, där en annan 
vid hans år behöft fem. Han rätade sig, gjorde militärisk 
honnör och svarade: 

— På fältet vid Breitenfeld under generalmajor 
Slanges häst. 

— En hästsko? Och Slange red öfver dig? 

— Generalmajoren föll, och fienden red öfver oss. 

— Hvad? Vår svenske Leonidas fallen? 

— Hären och riket ha att beklaga en större förlust, 
inföll rikskanslern, syftande på Lilliehöök. 

Den unga drottningens blick mulnade. Hon förstod 
en nationalförlust, och hon kunde, när det behöfdes, 
gifva en sådan passande uttryck, men nu var en 
segerdag, nu ville hon njuta en ogrumlad fröjd. 

— Nej, upprepade hon, förlusterna sedan! Torstenson 
lefver. Niemand, hvem har gjort dig till sergeant? Bure 
du inte märke af hästskon, skulle du se mig ut att 
ännu kunna rida på käpphäst. 

— Fältmarskalken har efter slaget befordrat mig till 
sergeant vid Nylands dragoner och befallt mig tjenstgöra 
vid staben, svarade Niemand med ny honnör, ej utan 
en sporre i svaret. Det syntes, att han, som alla pojkar, 
var ömtålig om sin manliga värdighet. 

— Liten, men morsk! skrattade åter Kristina, i det 
hon med synbart välbehag mönstrade den käcke 
ynglingen i hans allt annat än hofmässiga skick. — Har 
fältmarskalken gifvit dig ett befäl vid så unga år, torde 
han därtill haft goda skäl. Du red oskadd i halkan hit, 
när Duvalls häst störtade två gånger? Duvall är känd 
som en skicklig ryttare.
’— Kapten Duvalls häst var slöskodd; jag hade 
broddat min. 

— Godt. I morgon, när du riktigt vaknat, skall du 
rida ut i mitt följe. Men förtälj mig nu om slaget! 

Niemand berättade hvad han visste, mer af 
kamraters sägner, än hvad han själf upplefvat, där han låg 
bedöfvad på fältet. Han berättade så som en pojke 
omtalar ett lifvadt slagsmål. Tilldragelsens vikt och de 
svenska vapnens framgång fyllde berättelsens luckor. 
Det var en barnsaga, men hon gällde en hjältebragd. 
Åhörarne uppfångade hvarje ord med andlös spänning, 
ofta med rörelse. Nyheten om segern hade hastigt 
spridt sig i slottet, man visste ej huru. Snart trängdes 
i förrummet en ständigt växande lyssnande skara, begärlig 
att uppsnappa någonting af den stora nyheten. På 
en vink af drottningen öppnades dörrarna, och den 
fridlysta studerkammaren fylldes af konungaborgens nyfikne 
invånare. 

Drottningen slutligen ville veta mera om Slanges 
fall. Och berättaren förtäljde om den jättelike fientlige
ryttaren, som krossade allt — om sina fruktlösa försök 
att återkalla Slange till lifvet... huru han, Niemand, 
blef kullriden och låg sanslös under Breits tunga kropp 
... huru han såg en stjärna sänka sig ned öfver honom 
och tala obegripliga ord ... 
. Kammarherre Klas Wrangel 
skickades att efterfråga huru kapten Duvall befann sig.